Så... det här blir ett oplanerat, sårbart och lite utlämnande inlägg, det är en sån kväll ikväll. Grejen är den att jag vet att det är OK och att det inte är något fel på att ha ett par dåliga kvällar eller att känna det som att man har det mörkaste av moln över sina axlar och jag vet att man inte är en börda eller någon som är mindre värd det för någon annan bara för det osv (särskilt inte när det varit för jäkla mycket och när man varit trött på skiten alldeles för länge osv) men så är det ju det där att... det där är gällande för alla utom mig, för jag är en börda, jag är hopplös, jag är naturligtvis bara i vägen och inte värd något alls för någon annan med mina mörka moln och mina problem osv för jag är alldeles för mycket osv (fast jag vet att det inte är så, jag skulle aldrig i hela mitt liv tänka så i en endaste sekund om någon jag bryr mig om och jag tror ju inte att någon tänker såhär om mig heller egentligen, men när man ''är mitt i det'' för länge så blir det ju tyvärr alldeles för lätt att man liksom tänker att... ja, att man är det enda dåliga undantaget för allt det där osv). 

Jag tänker att jag kan börja med att skriva att jag har fått jäkla borrelia (med nervpåverkan). Jag hittade tre sittande fästingar den 20 juni (midsommardagen), ena sidan av läppen började domna bort den 30 juni (jag tänkte dock inte så mycket på det då det lika gärna kunde vara ett symtom på stress då jag, som jag kommer återkomma till lite senare i inlägget, varit extremt dysreglerad och överstimulerad den senaste tiden), den 3 juni börjar en rejäl migrän i både huvud och nacke (vilket inte heller är askonstigt i sig, jag får både vanlig migrän och nackmigrän då och då), den 7 juni är dock den där obeskrivliga migränen kvar, jag har en hjärndimma utan like och under kvällen sprider sig domningen i ansiktet fort först till hakan och kinden, sedan upp till ögat och plötsligt är nästan hela halva sidan av mitt ansikte bortdomnat (jag tänker ''åh nej, inte borrelia'' och dödsångesten är på riktigt) och den 8 juni får jag en akuttid på vårdcentralen. Det faktum att läkaren rätt så intensivt avfärdade borrelia för att jag inte hade den där röda cirkeln som man ofta får och istället började prata om att allt detta beror på att jag har migrän, är stressad och är vegetarian tänker jag inte gå in på här... men, han tog alla blodprover kända för människan (han sa ju att jag har asmycket brist på diverse ämnen för att jag är vegetarian och att det är orsaken och att han ville visa mig vad jag har brister på osv) inklusive ett borreliaprov för att jag stod fast vid den misstanken, alla mina värden såg bra ut (dvs inga brister alls) men borreliaprovet kom alltså tillbaka postitivt och jag skulle börja med pencillin direkt (''vad var det jag sa?'' osv haha). Jag är i skrivande stund bara inne på dag två med medicin, jag känner tyvärr ingen förbättring än (ansiktet är fortsatt bortdomnat och hjärndimman är på riktigt osv, och det där att jag mår rävgift av pencillin ska jag inte ens gå in på) men det kan ju ta ett litet tag, särskilt med nervpåverkan osv. Gällande domningarna så är det för övrigt den typen av domning som känns hela tiden (dvs att det känns asvarmt och stickigt hela tiden) och inte ingen känsel-typen, och jag har fortfarande kvar all rörlighet i ansiktet så det känns ju bra iallafall. Men ve mig osv ändå, haha... och jag måste skriva att jag anar oråd gällande medicinen han valde att skriva ut kontra borrelia med nervpåverkan-symtomen jag faktiskt har, men jag vet inte, jag kan inte tänka (men samtidigt har jag sällan fel, om jag får vara sådan... men den här gången hoppas jag sannerligen att jag har det och att det här bara är ännu ett fall av klassiskt övertänkande i dödsångestens och hypokondrins namn, men jag behöver känna efter lite här och ska inte fördjupa mig mer om det här ikväll). 

Men nu vidare till dysregleringen och överstimuleringen osv. Jag har känt att en krasch är nära aslänge och den har liksom kommit stegvis (som de ju gärna gör), som förskalv efter förskalv (och om man är jäkligt uppmärksam så kan man ju känna av eller se tecken på detta långt innan själva kraschen händer, tyvärr får man liksom inte alltid tillfälle att ''ta tag i det'' i tid utan får försöka göra vad man kan och hoppas att det blir bättre men så fungerar det sällan). Så den senaste veckan har jag bara känt att... alltså jag har känt mig så obeskrivligt jäkla dysreglerad, stressad och överstimulerad att det liksom knappt går att förklara, det har liksom kvittat vad jag har gjort för mitt huvud och hela mitt nervsystem har varit kaotiskt på (!) hela jäkla tiden (!), det har känts som att jag genuint har det mörkaste och tyngsta av moln över mig och att det aldrig kommer att bli bättre igen för hur mycket jag än försöker så bara går det aldrig ändå (det ska tilläggas att min PMDS kan vara en delaktig skurk i det här). Men det är ju egentligen inte konstigt alls att jag inte mår bra för tillfället (för om vi bara fokuserar på det fysiska så har jag ju fan varit sjuk i flera månader... först flera månader med njurstenskramper, sedan typ 5 veckor med Covid, vilket jag knappt hann krya på mig ifrån innan det var dags för njurstensoperation, sedan följde veckor av obeskrivligt aj och allt annat det innebär att vara nyopererad och sedan hann jag fan knappt känna mig som bara jag innan borreliasymtomen började härja och nu är jag alltså sjuksjuk med borrelia haha... och det där är bara det fysiska, jag orkar inte ens börja skriva om hur jag haft det hjärtligt och själsligt osv den senaste tiden... men som skrivet, ve mig och mitt lilla svarta hjärta).

Men jag tar iallafall mitt välmående, eller snarare... ja, mitt för tillfället icke-välmående, på allvar och har börjat jobba hårt på att må bättre igen. Jag har reflekterat (och fortsätter reflektera) över vad som faktiskt får mig att må dåligt eller bara stressar sönder mig, vad som faktiskt får mig att känna mig grundad, lugn och reglerad, vad som gör mig glad och vad som får mig att brinna fint osv. Alltså för att kunna jobba på att ''ta bort'' onödiga saker som är asdåliga för mig (varav vissa saker kommer att vara lättare än andra och vissa saker är mer invecklade och kommer att vara asjobbiga att ens börja reflektera över osv), kanske anpassa sådant som får mig att må dåligt som jag inte kan ''ta bort'' på samma sätt och samtidigt göra mer plats för och verkligen välja sådant som faktiskt får mig att må bättre eller bara får mig att känna mig lite glad osv. 

Häromveckan fick jag iallafall ett litet förskalvssammanbrott och och råkade då beställa ett par krukväxter (plus lite kokosfiber, orkidébark och växtnäring osv). Det blev tre av mina drömväxter, en alocasia black velvet (som heter Dominic Lind av Isfolket), en alocasia dragon scale (Villemo Kalebsdotter av Isfolket) och en pepparmyntspelargon (Sol av Isfolket).🖤 Jag ångrar inte mitt köp även om det blev ett ångestköp (och något som jag kanske borde ha väntat med tills slutet av månaden) för ibland måste man bara låta en kvinna leva lite och känner man sig nere så kan man behöva lägga lite... energi och pengar på det man brinner för osv (sen anser jag även att det är skillnad på ångestköp för att fly eller för en snabb dopaminkick och ångestköp för att hitta tillbaka till en fin känsla eller för att få något betydelsefullt att pilla med osv). Och mina drömväxter är naturligtvis asfina och jag älskar dem redan, jag måste dock skriva att jag är lite besviken över skicket på alocasiorna då båda hade kalk- och vattenfläckar och små skador över hela bladen osv och därmed inte är växter jag liksom hade valt ut om jag handlat i butik, men så kan det gå när man beställer växter (och det kommer att komma nya fina blad snart osv) haha... och jag ber för övrigt vänligt men bestämt att alla som tycker sig minnas att jag nämnt att jag har haft vissa av dessa krukväxter, eller känner igen deras namn osv, att glömma bort det för det är inte alltid lätt att vara en krukväxtförälder till lättkränkta och temperamentsfulla jäkla divor (främst alocasior), skit händer, alla kan göra misstag och det viktigaste är att man lär sig av sina misstag osv haha!🖤 Jag kan för övrigt även ha råkat köpa mig till en växt (en mycket fin fjädersparris som heter Kamaji, vilket för övrigt är ett obeskrivligt passande namn med tanke på Kamajis fluffiga mustasch) på vägen hem från vårdcentralen häromdagen med, det kände jag att jag förtjänade haha..🖤

Jag älskar iallafall när jag fastnar i min... växtdimma. Jag menar, jag älskar mina växter varenda dag, men då och då hamnar jag ju i ett hyperfokuserat växtflow där jag inte vill göra annat, och krukväxterna är alltså ett av mina ''specialintressen'' (jag tycker egentligen inte om ordet ''specialintresse'' då jag känner att det inte nog understryker hur starkt det faktiskt är utan skulle hellre kalla det någonting i stil med ett ''själsintresse'' eller ''grej jag brinner för obeskrivligt passionerat och aldrig vill sluta pilla med'', typ haha, men ändå). Jag har reflekterat mycket över det här och kommit fram till att det är enda som, iallafall för tillfället och sedan en tid tillbaka, liksom genuint grundar och reglerar mig (för att jag verkligen går in i det, mår bättre av det och för att det ju ändå är någonting jag verkligen brinner för) är när jag pillar med mina växter och hamnar i min fina växtdimma.🖤 Sedan känner jag även att häng med den där godaste av vänner är glädjande, grundande och reglerade för att jag liksom är där och då med honom (fast det beror naturligtvis lite på vad vi gör osv), även att liksom bara gosa med ungarna är väldigt fint på det sättet.🖤 Sedan är det är ju tyvärr sällan det blir ''bara gos'' särskilt länge, ofta blir det gos med en unge eller två i en liten stund men sen hittar nästa unge på något djävulskap som man måste ta tag i osv haha... och misstolka nu inte detta som ''gnäll på ungarna'', de är mina ungar, jag älskar sönder dem och bus och djävulskap är en del av livet osv haha...

Men nu när jag ändå börjat skriva om mina växter så känner jag att jag gärna fortsätter haha... enligt min senaste krukväxtinventering så har jag nu 35 växter. Jag känner ändå verkligen att jag har varit duktig med dem den senaste tiden, främst för att jag faktiskt rensat bort ett par som helt enkelt inte gav mig någon glädje (och även blivit bättre på att tacka nej om det inte är något jag faktiskt vill ha), men även för att jag tagit tag i att plantera om ett par av mina... lite tråkigare att pilla med-växter, haha! Bland annat ett elefantöra med 28 skott som jag delade på och gjorde till två fylliga växter istället, mina olika pilspetsrankor planterade jag istället ihop så att det blev en fylligare växt med både allusion och neon osv. Jag har även naturligtvis lagt en hel del tid på lite roligare plant chores med, som att plantera om Christoffer (epipremnum pinnatum albo variegata) och även petat ner en trollhasselgren i jorden för att låta honom växa med den när det är dags för det (han är fortfarande liten men växer och har gett mig två nya blad den senaste tiden, och nu efter omplanteringen vet jag att han kommer att lägga mest energi på rötterna ett tag men det är jag OK med då starka rötter ändå är grunden till en välmående växt), och tanken är även att Ray (epipremnum pinnatum cebu blue) ska få en alldeles egen trollhasselgren när han har vuxit till sig lite. 

Jag har även äntligen tagit tag i mitt växtskåp. Att få ordning där kändes som en naturlig del av min må bättre-plan (både för att jag ju faktiskt älskar att pilla med mina växtgrejer men även för att den väntande uppgiften, som alla uppgifter jag har svårt att bara ta tag i och därför skjuter på för länge, har stressat skiten ur mig med ''det där borde jag verkligen ta tag i...'' och ''nu har det gått 8 månader''-tankar varenda jäkla dag, haha..., och nu jobbar jag som skrivet hårt på att både få bort onödigt stressande grejer och skit som helt enkelt inte får mig att må bra, och även på att göra saker som faktiskt gör mig glad osv) och det är så jäkla gött att ha tagit tag i detta ordentligt. Det är asfin ordning i skåpet (fast jag stör mig asmycket på att jag inte hittade min andra ormbunkerlåda som jag tänkte använda till förvaring och därför var tvungen att slänga in en annan låda där och det gör lite ont i själen att det inte är samma men det tänker jag att jag löser med en liten beställning på ormbunker närmare löning haha), jag har inventerat (och behöver fylla på med fluval (vulkanisk ''sten''), perlit och standard jord och känner att jag behöver en lite större vattenkanna) och även rensat bort asmycket grejer (en hel låda krukor och grejer som åkte upp på vinden, en hel låda ''skänkes'' och en hel säck med skräp som kastades). Gällande jord och perlit så är det substrat som jag alltid hellre köper i butik och inte beställer online (för att det finns bra jord i butik och för att det är onödigt att betala mer bara för att, och gällande perlit så är det för att jag har lärt mig att det gärna dammar sönder under transport och att man därför får hem typ 75% damm och 25% perlit om man beställer det och det vill man ju inte haha). 

Gällande att göra misstag med just alocasior, alltså de där lättkränkta och temperamentsfulla jäkla divorna jag skrev om för en stund sedan, så vill jag skriva om en grej som känns viktig för mig att dela med mig av haha... alltså, alocasior är som skrivet jäkligt känsliga för allt (ljuset måste vara rätt, luftfuktigheten måste vara hög och relativt stabil, de ska inte under några omständigheter varken vattnas för lite eller för mycket för annars tappar de alla blad, får rotröta eller bara bestämmer sig för att självdö, och de gör en scen utan like så fort man pillar på rötterna vid omplanteringar osv)... men det känner jag att de är värda, jag älskar mina alocasior, allra mest min black velvet och dragon scale, och mina absoluta drömväxt är en black velvet pink variegated (och även ett par enklare växter som blå påfågelspikemossa, peperomia prostrata (jag trodde för övrigt att den hette ''prostata'' mycket längre än jag tänker erkänna haha), peperomia deppeana och ett mindre spökträd (corokia cotoneaster).🖤 Men, det viktiga jag ville ha skrivet, som jag tänker kan vara bra för folk att veta, är att en alocasia inte är död förrän själva knölen är död (dvs inte hård) och de kan bestämma sig för att gå in i viloläge där de tappar alla blad och bara ser ut som en... ja, bara en jäkla knöl i jord. Exempelvis min Astrid (alocasia amazonica), hon hade massor av fina stora blad, tappade dem ett efter ett och var tillslut bara en jäkla knöl... jag hade hört om det där ''så länge knölen är hård så lever den''-grejen men orkade inte hålla på när hon väl tappat alla blad så jag tänkte att hon var död och gav upp helt, bestämde mig för att slänga henne, hade henne i något jäkla hörn och vattnade henne inte osv i väntan på att ta tag i kastandet. 10 (tio!!!) månader senare (tacka min ADHD, dess exekutiva dysfunktion och obeskrivliga förmåga att prokrastinera allt som inte är viktigt på riktigt haha) får jag ett ryck och bestämmer mig för att det är dags att kasta henne, och då hade hon fan börjat skotta (alltså producera ett nytt blad). Då började jag iallafall naturligtvis vattna henne igen och kort därefter började hon skotta igen (och har alltså två nya blad på väg)... så, ge inte upp på era alocasior (eller gör det, men vänta i ett bra jäkla tag med att kasta dem), för så länge knölen är hård så lever den och kan återhämta sig.🖤

Innan jag avslutar så känner jag att jag måste få skriva av mig lite om en grej som jag kom att tänka på medan jag skrev det här inlägget (jag kan ha skrivit om detta tidigare och kommer med allra största sannolikhet att skriva om det igen, men ikväll ska jag försöka hålla mig relativt kortfattad iallafall haha). Men det finns nog ingenting som känns mer ableistiskt, invaliderande och irriterande än kommentarer som ''Du är mer än dina diagnoser'' eller ''Du kan mer än det här för det har jag sett'' osv... alla gånger jag själv har fått kommentarer som dessa har det varit i miljöer där det bara gynnar andra om jag gör mer, om ni förstår hur jag menar, och varenda gång har dessa kommentarer kommit till följd av att jag själv har sagt någonting i stil med att ''... jo jag försöker och gör vad jag kan, men just den där grejen har jag tyvärr ingen kontroll över'' eller ''jo den här grejen går bra just nu men jag är på min gräns (så att lägga på mer arbetsträningstid eller press är ingen bra idé)'' eller liknande. Jag blir så jäkla upprörd av sådana kommentarer att jag genuint tappar talförmågan och bara blir sittande (fast jag är medveten om att mitt ansiktsuttryck säger allt, det har sagts av många att jag är den mest okontrollerat expressiv med ansiktsuttryck-personen de känner haha). Tänk om människor, särskilt människor som jobbar med personer som kanske är neurodivergenta eller funktionsnedsatta på andra sätt, skulle ta sig lite tid att läsa på om vad det innebär att ha ADHD och autism, kanske skulle de då iallafall börja förstå lite varför den neurodivergenta personen faktiskt inte fungerar som gemene människa gör (nu är ju både ADHD och autism ett spektrum men tänk vilken grej om någon hade förstått och läst på lite om exempelvis exekutiv dysfunktion och allt vad det innebär, dysreglering och överstimluering, eller att ha en hjärna som hör, känner och ser allt, allt, allt samtidigt men som liksom inte kan filtrera eller processa alla jäkla intryck samtidigt, att ibland ha ett ständigt behov av stimulans eller tvärtom ett ordentligt behov av förutsägbarhet, lugn och återhämtning, eller att få oproportionerliga reaktioner på små förändringar samtidigt som direkt kaos eller kris ofta liksom inte känns alls, att ha sensoriska svårigheter, eller att plötsligt råka hamna i hyperfokus på sådant som väcker det där genuina brinnande intresset samtidigt som det (på grund av vad jag kallar ''väggen'') kan vara omöjligt att påbörja sådant som inte gör det, det där att allt som gemene människa ''bara gör'' kan kräva allt man har och sedan ofta leder till depression och utmattning (ofta följt av genuina känslor av hopplöshet för att man inte klarar av allt som gemene människa tycker att man minsann ska klara av), eller det där att man ofta hamnar i ett läge där man antingen måste ''översätta sig själv'' (allt som oftast för döva öron som inte ens vill försöka förstå) alternativt lägga allt man har på att låtsas vara någon annan och, nu skriver jag i jag-form här, ha en återkommande genuin känsla av ''jag är ensam, ingen förstår mig och jag hör inte hemma här'' på grund av att jag lever i en neurotypisk värld som faktiskt inte är anpassad efter mig osv. Eller tänk om samma människor kanske till och med läste på lite för att börja förstå konsekvenserna av att hela tiden försöka pressa in en fyrkantig person med ADHD och autism i den jäkla cirkeln som vårt neurotypiska samhälle förväntar sig och tycker att alla ska passa in i (exmpelvis adhd- och autistiskt utmattning samt depression, dysreglering, överstimulering, kronisk stress, ångest, färdighetsregression, perioder av nonverbalitet, svårigheter med mat (att man tappar aptiten helt eller att det redan selektiva ätandet förvärras), omfattande sömnsvårigheter (en hjärna som aldrig stänger av, insomni, mardrömmar och sömnparalyser osv), låg självkänsla, återhämtning som kan ta veckor, isolering, svårigheter att behålla ett arbete eller klara av studier (trots att man har kompetensen och viljan), en ständig känsla av att inte räcka till trots att man ger precis allt man har osv) och kanske framförallt hur allt det här faktiskt känns och är att leva med. Och ojämnheten... att det mesta känns omöjligt och mörkt vissa dagar och att det känns som att jag kan flytta berg, göra vad som helst och må så jäkla fint andra dagar, att ibland sitta fast i ''jag kan inte börja...'' och ibland istället fastna i ''... jag kan inte sluta'' osv, jag tror att det är det som gemene människa har svårast att liksom greppa (vilket jag faktiskt kan förstå men ändå verkligen önskar att folk kunde... iallafall försöka förstå, läs på lite osv). Jag kan liksom inte bara ''sätta på'' eller ''stänga av'' när jag vill, och det är liksom inte en fråga om ''du kan det här'' eller ''du kan inte det här''... däremot så är det en fråga om att för tillfället ha tillgång till förmågan att göra eller inte. Och jag skriver inte det här som en ursäkt, jag försöker och gör mitt allra bästa osv (och allt för ofta mer än jag borde vilket slutar med adhd- och autistisk utmattning som andra inte märker av mer än att ''nu har Sabina varit borta från arbetsträningen i en vecka igen...'' men som för mig blir en asjobbig och lång tid av... både kroppslig och själslig trötthet, hopplöshet och mörker osv (jag ska inte fördjupa mig i hur det känns eller visar sig just ikväll men kommer med allra största sannolikhet att skriva mer om det snart, ikväll känns det dock ändå viktigt att nämna att jag verkligen jobbar på detta att faktiskt säga nej, sätta gränser och inte göra för mycket osv för att slippa hamna där allt för ofta, det är ändå en stor del av hela min må bättre-grej)). Så nej, jag är inte bara mina diagnoser, men de påverkar ändå hur jag fungerar, hur jag tar mig genom livet och hur jag upplever världen (varenda dag) och det (varken diagnoserna i sig, det brinnande i mig som ibland får mig att känna att jag kan flytta berg eller väggen i mig som då och då gör att jag känner att jag inte kan göra något alls osv osv osv) är ingenting som jag kan välja att ''sätta på'' eller ''stänga av'' när jag själv eller någon annan känner för det. Och då blir (även potentiellt välmenande) kommentarer som ''du är mer än dina diagnoser'' och ''du kan mer'' obeskrivligt ableistiska, invaliderande och irriterande för att det känns mer som... ''sluta nu, du kan jobba runt ''dina diagnoser'' och göra mer''. Min adhd och autism är inte allt jag är men de är en del av allt jag är och därmed basta. Men det var allt för ikväll, allt gott sålänge!🖤

TIllägg: Hjärndimman är som skrivet på riktigt och ni anar inte hur mycket korrekturläsning det här inlägget krävde för att jag stavat fel eller skrivit ett antal ord i fel ordning osv, haha... så, med detta ps ber jag om ursäkt för möjliga stavfel eller bara väldigt oytmpliga meningar osv haha!✌🏻


Ett jäkligt fint paket  Häromdagen var Norpan både hjälpsam och skeptiskt när jag körde omplantering