Häromveckan blev jag för övrigt överraskad och fick den finaste jäkla stenen jag någonsin har sett av den där godaste av vänner.🖤 Jag samlar ju på stenar som är fina och känns rätt osv, och har ett hundratal olika stenar här hemma, men den här är nu utan tvekan min älsklingssten, för jäklar vad fin den är (plus att den ju har ett himla sentimentalt värde för mig eftersom att jag fick den av honom osv). Det är ett stycke labradorit som asfint skimrar i blått, grönt (lite teal-igt) och gult, och som ni kommer att se på ett par foton nedan så står den just nu asfint på min isländska lavavas tillsammans med min lilla teal-utter på byrån i sovrummet.🖤 En dag häromveckan var vi iväg till Borås för att vi båda behövde en liten komma bort-dag, vi gick då runt i diverse secondhandbutiker osv, åt på donken och jag köpte mig en alocasia silver dragon (som nu heter Sölve Lind av Isfolket, för att Sölve kallar sig själv för ''draken''). Nu när jag ändå skriver om krukväxter så kan jag ju även skriva att jag häromdagen kidnappade (läs: räddade) en liten kaktus från det horriblaste och ohyggligaste av öden, efter en ordentlig omplantering står hon nu och har rehab i badrummet, och såhär ett par dagar efter operationen osv tycker jag att det ser ljust ut för henne, hon kommer nog att klara sig!🌵 Annars har det blivit ett antal sjukdagar de senaste veckorna (en mycket envis av- och påförkylning med feber och skit, migrän och annat som jag kommer skriva mer om nedan osv) och har då, förutom att jag försökt krya på mig och ta det lugnt här hemma osv, även bland annat fått det kollriga nöjet att visa den där godaste av vänner skräckfilmerna Good boy och The conjuring: The devil made me do it, det har även blivit ett par Marvel-filmer osv (och jäklar i min låda vad jag älskar Murvel haha).

Ett par secondhandfynd sedan senast är för övrigt böckerna Den flygande katten och andra märkvärdigheter i djurens värld och En gyllene bok om geologi, Jägarna säsong 2, The muppets christmas carol och Skönheten och odjuret: den förtrollade julen på dvd och även en asfin något croppad långärmad tröja med Dr. Seuss The Grinch-tryck som jag nog kommer att leva livet i (varvat med pyjamas) ett tag framöver, haha... förutom att jag ju relaterar till Grinchen (eller ''Grunken'' som han tydligen kallas på svenska haha) på en alldeles för hög och liksom lite tragikomisk nivå så älskar jag både orginalfilmen (How the Grinch stole christmas, 1966), ''den riktiga'' (med Jim Carrey, 2000) och den nya animerade varianten (The Grinch, 2018) och de är alla med på listan över julfilmer som jag måste titta på varenda december, haha!🖤 Ett par andra filmer som är med på den listan är naturligtvis The muppets christmas carol, Spirited, Krampus, The Holiday och Violent night osv.🖤

På den här månadens kostlista står för övrigt i huvudsak clementiner, hembakade julkatter, hemlagad ris á la malta med saftsoppa och pepparkakor med mjölk, haha! Detta må låta ohälsosamt, men såhär... för det första så är detta rimligt med tanke på att jag just nu behöver och vill ha ett dagligt litet kaloriöverskott (jag behöver fortfarande gå upp ett par kilon för att få tillbaka min normalvikt efter en ofrivillig och ohälsosam liten viktnedgång på grund av ångest osv). Sedan uppskattar ju jag, som har antiinflammatorisk kost och hälsa som ''specialintresse'' (dvs ett intresse jag brinner för, hyperfokuserar på och har läst allt om går att läsa om osv), bland annat att julkatter innehåller saffran, som har massor av antiinflammatoriska egenskaper på grund av sitt höga innehåll av antioxidanter och flavonoider (och mitt recept innehåller mindre än hälften så mycket socker som gemene julkattsrecept). Pepparkakor (i mitt fall Annas pepparkakor) innehåller ingefära, kanel och kryddnejlika, som alla har väldigt mycket olika antiinflammatoriska egenskaper på grund av att de alla innehåller väldigt mycket antioxidanter och andra hälsofrämjande ämnen. Det gamla uttrycket att man blir snäll av att äta pepparkakor kommer för övrigt från det att pepparkakor innehåller så mycket hälsofrämjande kryddor som bland annat lindrar magbesvär och verkar lugnande, vilket naturligtvis bidrar till ett bättre humör och att man blir snällare. Den ni. Clementiner innehåller naturligtvis bland annat väldigt mycket C-vitamin och flavonider som även det verkar antiinflammatoriskt. Plus att jag naturligtvis dricker vatten, äter mina dagliga kosttillskott (goda bakterier, vitaminer osv), kör min hemmaträning när jag kan (dvs när jag inte är kroppsligt sjuk) och även fortsatt arbetar på att lugnt och fint dra ner på mitt dagliga koffeinintag osv. Och så gottar jag naturligtvis gärna till det med avokadoknäcke lite då och då, haha!

Annars sedan sist så har jag även fått resultatet av min NPF-utredning, och det visar sig att jag, som jag och de få som faktiskt känner mig väl redan visste, faktiskt är neurodivergent och har både ADHD och autism. Jag har alltid vetat att jag är... ''något annat'' och inte som alla andra, och jag har alltid förstått och varit väldigt medveten om vad jag avskyr eller finner obeskrivligt jobbigt, vad jag brinner för och älskar på sätt som andra inte verkar vara riktigt kapabla att göra, att jag exempelvis ''högmaskar'' och ''spelar en roll'' bland andra människor och att det alltid tar allt jag har och är osv... jag har dock inte alltid förstått varför jag är detta ''något annat'', varför jag inte är som alla andra, varför det ''är fel'' på mig, varför jag har haft det så jäkla jobbigt med grejer inte verkar röra gemene människa i ryggen, varför ''kan jag inte bara...'' men är för jäkla duktig på ''jag ska bara...'', varför jag aldrig passat in med någon eller i någon situation, varför det jag tänker på som ''påtvingade sociala interaktioner och sammanhang'' med gemene människa osv (med ordet ''påtvingade'' så menar jag främst skola, arbete, arbetsträning osv, m) fått mig att krascha och gett mig genuina känslor av att jag fan är okapabel att leva det här jäkla skitlivet på grund alla jäkla människors och samhällets orimliga jäkla förväntningar och viljor osv osv osv. Det var inte förrän ett par år sedan jag råkade börja läsa på ordentligt om ADHD och autism och insåg att jag hade helt fel om vad diagnoserna faktiskt är (förr tänkte jag exempelvis att en person med ADHD är en person som har svårigheter med att koncentrera sig och sitta still, för att det var det jag liksom hade hört om det), och insåg liksom att... hm, det här är ju för fan jag. 

Varken ADHD eller autism är för övrigt en ''sjukdom'' och det är inget ''fel'' på den som har varken det ena eller det andra (eller båda haha). Båda diagnoserna är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF) som innebär att hjärnan bokstavligen har en annan hjärnstruktur, och fungerar och är kopplad annorlunda mot den neurotypiska hjärnan. På en hundraprocenting skala har endast 1-2% av befolkningen i Sverige autism, och ungefär 2,5-3% av vuxna har ADHD. Eftersom att jag är finsk så tycker jag ju även att det är intressant att läsa om hur det ser ut i Finland, och där är det idag så att ungefär 1% har autism och 2,5-3% av vuxna har ADHD. 

Gamla och trogna läsare vet att jag under nästan alla år då och då skrivit om depression och utmattning, vilka aldrig riktigt verkat kunna ''gå över'' och verkat kroniskt, och stundvis obeskrivligt jäkla hopplöst, men som nu alltså visat sig egentligen vara ''autistisk utbrändhet'' (snälla googla det om du råkar vara en människa som någon gång stört dig på mitt mående eller tänkt att jag ''överdriver'' osv, och tänk er sedan år av detta på grund av skola, arbete, arbetsträning, press från alla håll om ''måsten'', ''vara människa'', ''försök mer'', ''du måste bara pressa dig mer'' och ''du mår ju alltid dåligt så då är det inte så farligt'' osv plus en lång tid då jag bodde med fel typ av människa för mig som tyvärr gjorde att inte ens mitt hem under den tiden kunde vara en lugn och trygg plats där jag kände att jag fick eller kunde vara mig själv osv, och lägg på det det att jag aldrig har fått återhämta mig på riktigt för att min utbrändhet aldrig har respekterats eller tagits på allvar osv) och depression osv till följd av det. Det här, alltså att nu äntligen fått rätt diagnoser, känns fint och ger mig liksom lite hopp om att... hm, eller alltså det får mig att känna att jag äntligen lyckats hitta den rimliga orsaken, att det liksom inte är så jäkla konstigt att jag mått så jäkla dåligt osv då jag ''levt fel'' (dvs i en neurotypisk värld anpassad för neurotypiska människor), och det ger ju mig lite hopp om att jag äntligen kan må bättre bara jag främst får återhämta mig på riktigt och sedan ''anpassar livet'' efter mina behov och ''lever rätt'' osv. Med allt detta skrivet så känns det viktigt att tillägga att jag kan må hur jäkla fint som helst om jag bara liksom, hur ska jag skriva... om jag bara liksom får vara bara jag, ensam hemma eller med ''mina personer'', under rätt omständigheter så älskar jag även saker som att vara ute i naturen, gå på bio, gå runt i butiker och att hitta på saker utanför hemmet (ensam eller med ''mina personer'') osv, det är främst ''påtvingade sociala interaktioner och sammanhang'' (skola, jobb, ''måsten'' och möten med människor, att jag ''högmaskar'' bland människor och aldrig får tid att återhämta mig efter sådant osv osv osv) som får mig att må asdåligt.

Från det att jag hade min första utredningstid till att jag fick mina diagnoser gick det närmare en månad, och att liksom gå omkring här och vänta var en jäkla mardröm. Förutom att jag inte har något tålamod och behöver veta allt, allt, allt, helst igår osv (haha) så var jag, trots att jag och alla som känner mig på riktigt liksom redan visste att såhär är det, även obeskrivligt jäkla orolig över att de typ skulle säga att ''Nädu, du är bara... (?)'' osv. Jag tänker att jag kanske kommer att skriva mer om detta och vad den oron grundade sig i osv vid ett senare tillfälle, för om jag börjar skriva om allt som härjade i mitt huvud under den tiden nu så kommer det här inlägget aldrig att ta slut, plus att det skulle bli rätt så jäkla mörkt. Men iallafall, resultatet fick jag under ett telefonsamtal med psykologen, som jag för övrigt filmade för att själv kunna lyssna på i efterhand (för att jag visste att jag skulle glömma bort varenda ord hon sa förutom ''du har...'' eller ''du har inte...''), efter en alldeles för lång stund där hon förklarade vad vi hade gjort (vi har ju pratat om detta och detta, du har fått göra detta, vi pratade med din anhöriga och så pratade vi ju om detta och så gjorde du de här och de här testerna osv) så sa hon tillslut att jag har både autism och adhd, och frågade sedan hur det känns... jag började gråta och sa snyftande att jag kände mig lättad över att äntligen förstå hur och varför osv följt av att jag delade med mig av en mörkare del av den där oron jag skrev om nyss, och sedan fortsatte samtalet om vad detta betyder och vad som händer nu osv en stund till innan vi lade på.

Gällande detta att ''högmaska'', ''maska'' eller att ''spela en roll'', och även argumentet eller kommentaren att man ''plötsligt blir mer ADHD-ig eller autistisk efter att ha fått en diagnos'' (som att det skulle vara ett konstigt fenomen) så är det inte konstigt alls, och faktiskt asrimligt för många just på grund av ''maskning'' eller ''rollspelande'', och även det att man liksom ofta efter att ha fått rätt diagnos/diagnoser lär sig att ''omfamna'' och vara den man naturligt är utan att det är ''fel'' osv. Nu har jag förvisso arbetat hårt på att ''börja sluta maska'' längre än jag har haft mina diagnoser, för att jag liksom genuint känner att det här (mitt ''maskande'' eller ''rollspelande'') på riktigt kommer att döda mig om jag fortsätter. Det må låta dramatiskt men att hela tiden anstränga sönder sig och hyperfokusera på att bete sig, föra sig, prata och vara på ett visst sätt tar allt, allt, allt man har i sig och är (med bland annat detta i åtanke så är det rätt så jäkla rimligt att jag varit autistiskt utbränd och deprimerad i större delen av mitt liv). Det är även så att om man sedan man var liten maskat och spelat en roll (eller snarare ''haft en anpassad och kalkylerad mask och spelat en roll per varenda situation man varit i, eller grupp och person man socialiserat med'' haha) för att man tidigt märkte att ''att vara sig själv'' var lika med att bli bannad, dömd, invaliderad, oaccepterad eller tillrättavisad för att man aldrig liksom fått ''något annat'' (läs: sig själv) så kan man inte bara bestämma sig för att sluta maska eller spela sin roll hur som helst då det, trots att det liksom är en grej man måste fokusera på att göra och som tar mycket energi osv, kommer automatiskt som försvar när man är bland människor eller i situationer där hjärnan, kroppen och själen liksom förväntar sig eller är van vid att man bannas och inte accepteras eller uppskattas som den man är osv (vilket för mig alltså är alla situationer med alla människor som inte är ''mina personer'' haha).

Men jag har alltså ''mina personer'' (dvs personer som jag känner mig trygg att vara mig själv med) som jag nästan aldrig maskar eller spelar en roll med om det bara är vi (om jag känner jäkligt mycket eller är jäkligt upprörd osv blir det dock tyvärr lätt så att jag gör det även med dem genom att trycka ner allt jag känner och liksom ''spela OK och glad'' osv, även om jag vet att det syns tydligt på mig att någonting händer i mig, för att jag liksom fått lära mig att alla typer av ''känslouttryck'' osv är fel och överdrivet osv, men jag arbetar på att även sluta med det med dem) i mitt liv, och det är i skrivande stund två personer. Det blir även något lättare för mig att liksom vara mig själv även i annars jobbiga situationer om jag har en av mina personer med mig, för att den personen liksom känns som en trygghet i situationen osv. Jag har haft ett par andra människor i mitt liv som jag känt mig mer bekväm att vara mig själv med, som tyvärr i skrivande stund inte finns kvar i mitt liv av olika skäl, då främst gamle J och ett par skåningar, även om ingen på den tiden kopplade min excentriska och säregna person till just ADHD eller autism vad jag vet. 

En asfin grej med den där godaste av vänner är att han liksom både får och samtidigt väljer att se mig som jag är. Jag vet inte hur jag ska förklara detta i ord egentligen, men det är ju så att de allra flesta som träffat mig har fått uppleva mig med masken på då jag alltid är obekväm med människor, eller så kan det bli så att jag efter ett tag liksom börjar försiktigt släppa på masken men fort märker att nej, det här togs inte emot på ett bra sätt och därför drar på masken igen osv... och detta skedde ju även med honom, alltså att han först var en ny människa som jag var obekväm med just för att han var en ny människa, som jag förvisso började känna mig bekväm med rätt så jäkla mycket fortare än gemene man, och som jag sedan liksom lite försiktigt började ''avmaska'' osv runt och han har verkligen aldrig inte verkat genuint uppskatta eller tagit emot en endaste ''riktig'' del eller sida av mig på ett fint sätt (inte ens när jag lite försiktigt började ''stimma'' med kalkon-ljud osv i sällskap av stackaren haha). En grej han kan säga ibland, som jag känner är väldigt fint och talande, är att han saknar mig när vi är i situationer där jag maskar (då han alltså får vara med den där helt maskade jag, istället för att jag bara vara mig själv, som jag ju annars är med honom).

Jag tänker att människor kan ta detta, alltså ''avmaskningen'' (haha) eller ''visandet av den man egentligen är'', på tre olika sätt. Det allra vanligaste sättet är att en person inte tar det bra alls genom att exempelvis vara dömande eller invaliderande och slänga ur sig kommentarer som ''Vad fan var det där?'', ''Vi är bland folk nu, sluta vara så jäkla konstig'', ''Bete dig och gör dig inte till'' eller ''Alla har lite ADHD och autism'' (det här kommer jag att skriva mer om en annan dag, men nej, alla har inte lite ADHD eller autism) eller liksom ''låtsas bry sig eller vara accepterande'' samtidigt som man i sitt beteende ändå är invaliderande och inte accepterar den man är eller hur man fungerar så fort man faktiskt ''är lite ADHD-ig eller autistisk'' osv. Eller så kan det bli så att en person liksom kan vara ''neutral'' och någorlunda accepterande, av dessa personer tänker jag att man kan få lite konstiga blickar osv men att de liksom ändå mest bara rycker på axlarna och inte kommenterar direkt negativt men heller inte positivt osv. Eller att man, och detta är det allra mest sällsynta sättet, ''tar det'' som den där godaste av vänner och liksom verkligen genuint ''omfamnar'' och ''uppskattar'' detta ''visande av den man egentligen är'', hur konstig man än må råka vara då osv, haha... 

Jag kommer naturligtvis att fortsätta arbeta med att sluta maska och spela en roll osv utanför hemmet och kommer då naturligtvis att framstå som ''mer'' (läs: mer ADHD-ig och mer autistisk, mer excentrisk och mer konstig, ''otrevligare'' på grund av att jag är tystare i vissa situationer och gladare och mer naturligt skinande i andra situationer osv) och även börja vara mer bestämd med mina gränser och vad jag behöver för att må bra i olika situationer osv, men jag känner genuint att jag faktiskt är OK med detta... jag har ändå redan kommit en bra bit med det här arbetet och känner mig främst obeskrivligt aslycklig och tacksam över att jag faktiskt har ett par personer i mitt liv som inte bara liksom ''accepterar mig som jag är'' utan genuint uppmuntrar, uppskattar och eller älskar när jag är mig själv med dem, men även att jag liksom genuint inte längre bryr mig om de som istället ''tar det dåligt'', inte har förståelse eller kommer med dryga kommentarer osv. Jag vet för övrigt dock att det alltid kommer att finnas människor eller situationer där jag aktivt kommer att välja att inte vara jag och att spela vad jag kallar en ''mellanroll'' ändå, och det beror inte på att jag på något sätt ''tar åt mig'' av exempelvis ett dåligt bemötande eller en dryg kommentar av en dålig människa (för varken en dålig människa eller en dålig människas fördomar eller tyckanden osv har något alls med mig eller den jag är att göra, människor bör göra och tänka som de naturligt gör osv), det beror snarare på att jag vet att jag är en genuint fin person, jag vet att jag har ett gott hjärta, att jag är full av omtanke och vill folk genuint väl, jag vet att jag är ben och sten värd och att jag är charmig, karismatisk och tilldragande som bara fan osv när jag bara är jag, men jag känner att... hm, alltså jag har en extremt stark intuition och kan liksom astydligt känna av och se om en människa är ''dålig'', eller kanske själv bär en slags mask och bara låtsas vara trevlig och vilja väl osv av olika lömskare skäl, och jag känner liksom att dessa människor inte förtjänar att se mig som jag är, att jag liksom är ett privilege som inte alla har rätt till, om ni förstår hur jag menar. Att ''spela en mellanroll'' innebär att jag inte anstränger mig för att vara som personen i fråga är bekvämast med att ha mig (och är alltså egentligen inte att ''maska''), utan att jag istället håller mig, hur ska jag beskriva det... ''bestämt neutral och resververad'' men ändå hövlig nog i situationer som kräver det. 

Men iallafall... trots att jag liksom ''vetat'' om detta under en längre tid så är ändå de faktiska diagnoserna och bekräftelsen om att jag faktiskt hade rätt i detta ''vetande'' fortfarande färskt, och jag känner att jag har väldigt mycket att reflektera över kring detta, och nej, jag vet inte ''vad jag ska göra'' eller allt jag behöver förändra osv än... jag vet bara att det känns lättande att äntligen ha en rimlig och stark orsak till att jag varför jag är som jag är, varför jag alltid mått så jäkla dåligt, depressionen och utbrändheten, och alltid känt den där starka jag är genuint inte kapabel att leva i den här jäkla världen-känslan osv. Jag vet även att jag behöver vara hemma nu (sedan en tid tillbaka har ju mitt hem äntligen börjat kännas som min trygga plats igen och jag kan inte med ord beskriva hur jäkla fint det känns i mig osv), att jag behöver reflektera och försöka återhämta mig efter alla år av... asfel, och att jag sedan behöver anpassa även mitt liv utanför hemmet för att det ska fungera utan att jag ska krascha hela tiden osv. 

Men iallafall, igen. För att fira att jag äntligen fått rätt diagnoser och allt vad det kommer komma att innebära för mig, och för att ge mig själv en ordentlig mental omfamning både för att jag tog mig igenom utredningen (tro mig när jag skriver att det har varit för jäkla jobbigt med allt annat som pågår i mitt liv just nu) och för att diagnoserna var på jäkla tiden osv så gav jag mig själv ett antal böcker som jag länge velat ha, och det blev bland annat böckerna A radical guide for women with ADHD, Self-care for people with ADHD och Vanliga människor: autistens guide till galaxen.🖤 De böckerna har länge stått med på inköpnings- och önskelistan och jag har lyssnat på dem som ljudböcker vid ett flertal tillfällen, och jag älskar ju att läsa den typen av böcker som böcker för att kunna fota, markera, notera och stryka under meningar som känns viktiga osv (och jo, jag lär dela med mig av delar av böckerna här nästa år haha). Bara ett par dagar efter att jag lade den beställningen hittade jag för övrigt även böckerna Autisterna: om kvinnor på spektrat, Self-care for autistic people och Untypical, började lyssna på dem och kände att fan i räva... men de får bli julklappar till mig själv vid nästa löning istället, haha! Jag har iallafall även gett mig själv bland annat två pyjamasbyxor i flanell (ett par rödvita och ett par brunsvarta), en flanellpyjamasskjorta (samma brunsvarta), en neurodivergent t-short och en klänning (en lång svart med släp, tänk typ Morticia Addams, och den har jag planer med haha), fem stycken bläckpennor (här hemma måste jag alltid använda samma typ av penna, och det är en enkel mattsvart bic med svart bläck, så sådana kan jag aldrig ha för många av haha) och naturligtvis ett par pins osv.😇 

Avslutningsvis så vill jag bara skriva att jag närmare kvällen på min diagnosdag äntligen tog tag i att titta på The greatest showman. Jag har aldrig sett den filmen tidigare, men jag lyssnar däremot på ett par låtar ifrån den filmen ofta, bland annat From now on och This is me, som båda får mig att känna en hel jäkla del. Gällande just This is me så utnämner jag den härmed till en inofficiell hyllningssång för neurodivergenta, det får jag göra för här är det jag som bestämmer osv, haha! Och jo, filmen var hur fin som helst, den är väldigt talande och jag grät en hel jäkla del vid ett antal tillfällen under filmen, haha! Det känns dock viktigt att tillägga att det jag känner mycket för och tycker om med filmen, utan att börja skriva en hel filmrecension här, är ''de utstötta'' och deras berättelser och framgångar osv, och att jag inte har mycket till övers för exempelvis ''direktören'' Barnum osv. Men, allt gott, tack för mig osv, vi hörs igen efter jul.🖤

I'm not a stranger to the dark, "hide away" they say, "'cause we don't want your broken parts", I've learned to be ashamed of all my scars, "run away, " they say, "no one'll love you as you are". I won't let them break me down to dust, I know that there's a place for us, for we are glorious, when the sharpest words wanna cut me down, I'm gonna send a flood, gonna drown them out. I am brave, I am bruised, I am who I'm meant to be, this is me, look out 'cause here I come, and I'm marching on to the beat I drum, I'm not scared to be seen, I make no apologies, this is me. Another round of bullets hits my skin, well fire 'cause today I won't let the shame sink in, we are bursting through the barricades and reaching for the sun, we are warriors, yeah that's what we've become. I won't let them break me down to dust, I know that there's a place for us, for we are glorious, when the sharpest words wanna cut me down, I'm gonna send a flood, gonna drown them out. I am brave, I am bruised, I am who I'm meant to be, this is me, look out 'cause here I come, and I'm marching on to the beat I drum, I'm not scared to be seen, I make no apologies, this is me.

En stillbild från när jag fick mina diagnoser, ett par sekunder efter alla tårar osv haha 

När filtar och lakan osv ska tvättas hjälper Norpan naturligtvis till så gott hon kan