Jag började alltså egentligen skriva den här listan bara för mig själv, för att reda ut vad jag verkligen behöver att en relation är om jag ska välja att vara i den, men efter att ha skrivit listan och lagt timmar på att formulera om meningar osv tills den kändes rätt och då samtidigt analyserat den in absurdum, bestämde jag mig för att jag nog faktiskt ville dela med mig av den, inte bara här utan även till... ''berörda personer'', och då slog det mig att listan sannolikt kommer att få iallafall ett par personer att tänka ''herrejäklar kvinna vad mycket krav du har!'' osv. Det, alltså att någon kanske skulle tänka att jag har för mycket eller orimliga krav, var för övrigt inte en tanke som fick mig att vilja ''tona ner'' listan lite osv, för jag ser ju inte på punkterna i listan som något annat än fundamentala och asrimliga ''krav'' och att det, alltså om en person skulle tycka att det är för mycket eller orimligt, direkt skulle säga mig att det där inte är en person för mig och att det faktiskt bara är till min fördel osv haha.

Samtidigt började jag se att... alltså verkligen allt som står på listan är just fundamentalt och så jäkla rimligt, att det faktiskt inte finns en enda punkt i den som borde vara ''för mycket'' och att allt det där borde vara självklart i en relation... ungefär som att respektera sin respektive, att kunna ta ett ''jag har migrän idag så jag vill bara ta det lugnt'' eller ett ''jag vill inte'' utan att behöva förklara eller försvara sönder det och utan att behöva stå emot försök till att manipulera fram det personen egentligen vill att jag gör ändå osv... men samtidigt vet jag ju av erfarenhet att det, hur jäkla rimligt och självklart vad som helst än känns för mig, faktiskt finns många människor här i världen som inte ser på sådant som självklart, som faktiskt tycker att det är orimligt och alldeles för mycket begärt osv. Så jag känner ändå att listan, och mina reflektioner om den, är värd att skriva högt.

Men iallafall. Alla de här förutsättningarna hänger alltså liksom ihop och blir enligt mig... ja men ''måsten'', för om de saknas, eller om personen inte ens är beredd att liksom försöka bygga upp eller utveckla det som potentiellt saknas tillsammans med mig, så är det en dealbreaker eftersom jag inte tror att en relation som saknar en eller flera av dessa pusselbitar kan bli så fin, hållbar och hälsosam som jag tycker att den bör vara. För nej, ingen är direkt fulländad när det kommer till exempelvis kommunikation eller emotionell tillgänglighet osv, och sådant kan lätt bli svårt av olika skäl, men då måste man liksom välja att jobba på det tillsammans med den man har valt att vara med. Som jag skrev ovan, kärlek är ett verb och därmed basta. En annan dealbreaker jag har är för övrigt alkohol (då även droger, naturligtvis), främst för att jag själv inte dricker alls längre och inte vill ha det i mitt liv men även för att påverkade människor kan vara det värsta som finns här i världen haha...

Jag tror att man alldeles för lätt, och där har jag varit själv vid ett flertal tillfällen i olika situationer, liksom ''fastnar'' med fel person och bara... accepterar situationen även om den är dålig, finner sig i att ''... jag kan inte prata med honom om vad jag känner för då blir han bara irriterad'', ''han är både otydlig och stängd så jag får väl bara anta och känna mig osäker på var han står...'', ''... jag håller inte med om det här men om jag säger ifrån så kommer det bli ett jäkla liv'' eller ''han tycker att en relationsstatus på sociala medier bara är en onödig etikett så jag får väl försöka intala mig att det inte spelar någon roll att han aktivt väljer att inte visa att vi är tillsammans, trots att det faktiskt spelar roll för mig'' och dras med nedbrytande tankar som ''... jag blir ledsen av det här men det är väl jag som är för känslig'', ''jag känner mig inte trygg alls men det kanske blir bättre sen'', ''jag saknar saker i relationen men jag får väl vara tacksam för det som faktiskt finns'' eller ''det här är egentligen viktigt för mig men jag vill inte göra en stor grej av det...'' osv. Och att... ja men att man tänker att det bara är så livet ser ut osv. Man vänjer sig vid att gå runt sina egna behov, anpassa sig, hålla tillbaka och förklara bort sådant som egentligen gör en ledsen eller otrygg, tills man nästan glömmer av att man faktiskt får välja vem man ska vara med, om man ens ska vara med någon alls, och att det är jäkligt viktigt att faktiskt välja någon som man får vara sig själv med, må bra med, lita på, känna sig trygg hos och vara öppen med osv.

Det här kan för övrigt vara ett av de längsta inläggen jag skrivit och jag känner tyvärr att... jag inte är färdig än, för på tal om längden på det här inlägget så känner jag att jag verkligen vill skriva lite om mitt skrivande innan jag avslutar på riktigt.😇 Först, skälet till att mina inlägg ofta blir långa och all over the place är ju för att jag kan skriva på ett och samma inlägg i veckor... ena dagen kanske jag skriver om att jag är asglad över att jag hittat en Jake från Adventure time secondhand, nästa dag kanske jag skriver en dramatisk text om mitt senaste möte med en älgloppa, ett par kvällar senare kanske jag blivit lite triggad av ett inlägg om NPF i arbetslivet på sociala medier och sitter här och skriver om det i timmar och då kanske jag samtidigt tar bort den obehagliga texten om älgloppan och sedan kanske jag sitter en hel helg och bara skriver och skriver och skriver om vad jag tänker om relationer och om vad jag har för orimliga relationskrav osv för att sedan ta en kväll som denna där jag läser allt jag skrivit, formulerar om, skriver lite till osv tills det känns mer som jag osv. Det är alltså därför ett inlägg ofta blir tjockt som en gammal Stephen King-bok med ett antal olika berättelser.

Och mitt skrivande är... genuint något helt annat för mig, och jag tror att jag har börjat förstå varför jag känner så mycket för det (förutom delen där jag helt enkelt bara älskar att skriva och känner att det är ett fint sätt att få ur sig det man behöver få ur sig eller bara uttrycka sig osv). Jag tror inte att skrivandet för mig bara handlar om det, eller att jag bara vill berätta saker, utan det är nästan som att jag ''tänker högt'' genom att skriva. Det blir liksom en lång process där jag på ett kladdigt sätt liksom bara får lägga allt framför mig, vrida och vända på allt, flytta runt saker, formulera om, hitta samband och förstå vad jag faktiskt känner eller tänker.

Grejen är ju även den att jag, ibland när jag skriver, genuint blir som uppslukad av det (tacka adhd- och autistik hyperfokus osv haha) och verkligen försvinner in i det, ofta under ett orimligt antal timmar, och det som händer då, förutom att min hjärna och mitt nervsystem får som en tyst paus ifrån allt det som annars tynger ner mig hela hela tiden, är att jag liksom verkligen kan känna skrivandet i hela kroppen och hela min själ skriker ''JA! DET HÄR!😍'', och jag bara skriver och skriver, formulerar om, försöker hitta ord som känns rätt för det jag vill få fram (jag har ju en personlig beef med ord som inte känns bra, exempelvis ''favorit'' och därför använder jag allt som oftast ''älsklings...'' eller vrider på meningen från ''min favoritlåt...'' till ''låten jag tycker allra mest om...'' för att slippa använda just ordet ''favorit'', jag har även ett stort problem med ordet ''exempel'' och använder därför istället ''exempelvis'' och fungerar inte det grammatiskt så får jag vända och vrida på hela meningen så att den går att skriva utan just det ordet osv haha), skriver om en mening om och om igen tills jag väl råkar hitta den där meningen som känns helt rätt och då är det som att alla pusselbitar faller på plats, sedan fortsätter jag tänka på vad jag skriver om, kommer på nya saker att skriva om och skriver sedan om allting ungefär hela jäkla dagen tills jag plötsligt bara råkar inse att det redan är mörkt ute igen och att jag fortfarande inte ens har ätit frukost.

Jag ser på det som något genuint asfint, för det är nog faktiskt en av de aspekter som jag tycker allra mest om med mitt skrivande, att jag genuint kan slukas upp av det så till den grad att hela omvärlden bara försvinner, det är, iallafall som det ser ut just nu, den enda sättet för mig att liksom pausa allt annat, och tro mig när jag skriver att det behövs för ''allt annat'' här är... alldeles för mycket. För mig finns det något obeskrivligt fint i att bara skriva, att liksom kunna göra iordning, att inte behöva tänka på allt det där andra en stund och att liksom bara få vara där i texten.

Men samtidigt har den här typen av skrivande sina baksidor. Jag försöker påminna mig själv om att även ett monster i en gammal skräckfilm som sitter med luva i en mörk håla och dramatiskt spelar orgel samtidigt som åskan går utanför hålan (som jag brukar se på mig själv när jag väl ''fastnar'' i skrivandet på det här sättet) faktiskt måste ha något drick- och ätbart inom räckhåll. Sedan finns det ju tyvärr en annan jäkla baksida med det där att jag liksom glömmer bort allt annat och det är ju att... alltså, när jag ''tappar det'', alltså när jag tillslut slutar skriva, så inser jag liksom att världen och alla de där åttahundra grejerna jag har att göra, tänka på eller vara ledsen över fortfarande finns där utanför texten och att livet liksom inte magiskt försvunnit medan jag suttit och skrivit, det blir nästan som att jag har fått låna i en annan fin liten värld i ett par timmar och sedan blir utslängd därifrån igen. När jag skriver kan det bli helt tyst från allt det där som annars bara... känns. Men plötsligt är verkligheten, den lilla jäkeln, alltså bara där igen, och det, alltså att när man inser att ''... jaha, nu är jag tillbaka här igen'', kan faktiskt göra att allting känns rätt så ledsamt och tomt.

Men trots baksidorna så är jag alltså ändå glad och tacksam över att jag ''har det här'' och att det genuint känns som... mitt eget. Att skriva är ett sätt för mig att göra något som bara är mitt, som jag vet att jag är duktig på och som jag har förmågan att känna en obeskrivlig passion inför, och det är ett sätt för mig att liksom få vara lite... kreativt intellektuell osv. Och bara det här att liksom veta att det finns i mig att bli så jäkla engagerad, passionerad och produktiv när något träffar rätt är... ja, jag vet inte, jag känner att det är en både fin och viktig sak att liksom veta om sig själv.

Och jag kommer inte sluta skriva såhär. Jag älskar att vara den där personen som kan fastna i skrivandet, att skriva som jag pratar och då skriva alldeles för långa meningar och använda kommatecken och parenteser, eller att skriva ''osv'', som att hela jag står och faller med att aldrig avsluta meningar eller med att klämma in så många ''osv'' som möjligt i varenda mening (samtidigt som jag så långt det är möjligt låtsas som att enter- och punktknappen inte ens existerar haha), att hoppa emellan olika ämnen som en hyperaktiv ekorre (tänk Hammy i På andra sidan häcken när han druckit energidricka och gör så mycket så snabbt att hela världen liksom stannar upp haha), att skriva alldeles för mycket om vad det nu än är jag skriver om eller att plötsligt bara råka skriva ytterligare 828 ord om någon liten detalj som jag egentligen bara skulle nämna sådär i förbifarten, jag älskar att nörda ner mig, att ''tänka högt'', att försöka förstå både mig själv och världen genom att skriva om det och jag älskar att försöka hitta den helt rätta formuleringen och den genuina känslan av ''DÄR!😍'' när en formulering plötsligt låter precis som jag vill. Det är helt enkelt mitt naturliga sätt att skriva på, och jag tänker att den som väljer att läsa det jag skriver faktiskt helt enkelt bara får acceptera det.

Och tanken på att jag faktiskt, hur rörigt det än må vara ibland, lämnar någonting efter mig som faktiskt är... jag, känns lite tröstande. Men det var på riktigt allt för denna gång, nu ska jag kura ner mig i mörkret och bara vara asglad över regnet som öser ner utanför fönstret så länge det varar, allt gott sålänge.😇🖤✌🏻