Okej, i onsdags var jag inne och opererade bort en av mina njurstenar och jag tänkte skriva av mig lite om operationen och ''efterskalvet'' för att börja ''processa'' detta lite. Jag varnar för lite dramatik (för jäklar vilken förfärlig upplevelse det här har varit), svordomar (för sådan är jag) och även för potentiellt too much information osv men jag behöver verkligen skriva av mig lite om det här, haha! 

I onsdags var det alltså dags, och jag kan ju börja med att skriva att det inte hade blivit av för att jag hade rymt från sjukhuset med sjukhuspyjamas och allt (''kvinna i sjukhuspyjamas sedd springade till Donken'' haha) om det inte vore för att den där godaste av vänner var med i telefonen och gång på gång övertalade mig att stanna kvar, haha... tyvärr så är jag allvarlig, jag tyckte att det var obeskrivligt jobbigt att vara där och höll på att krypa ur mitt eget skinn, och jag kände mig som bara en liten tjej som inte ska behöva tvingas göra sånt här ensam osv, haha... och rent historiskt så har det vid ett antal tillfällen slutat med att jag bara liksom rymt iväg ifrån liknande viktiga saker för att jag fått panik osv (senast från röntgen bara för ett par veckor sedan haha). Det är naturligtvis ingenting jag gör med flit utan det bara händer när jag är själv ibland, mycket mindre nu än när jag var yngre, men jo, det händer tyvärr ibland än. 

Jag har inga ord för hur rädd jag kände mig för allting. Främst för att sövas, men även själva operationen, för att få ont efteråt, för att bli tvungen att vara där en endaste minut till och för att inte få i min näspiercing efteråt osv. Vid ett tillfälle kom narkosläkaren in för att ge mig lite mediciner och frågade om det gick bra osv, jag svarade då lite skrattande att ''Jodå, om man bortser ifrån att det känns som att jag ska krypa ur mitt eget skinn så.'', då svarade han någonting i stil med att ''Då är du jäkligt bra på att maska det haha...', och det är jag ju faktiskt onekligen. Det som grämde mig mest, med allra största sannolikhet för att jag i min panik behövde någonting ''enkelt att ta på'', och även för att det genuint var asirriterande, var ju att jag var tvungen att ta ut alla mina piercingar. Två av fyra är liksom helt läkta och jag har haft dem såpass länge att jag kan ha dem utan smycke hur länge som helst utan att det blir bråk efteråt, men nosen och min vertikala labret däremot... ja, dem återkommer jag till senare. Det hjälpte ju inte heller att jag inte fått äta någonting sedan kvällen innan, det är välkänt att jag inte är en särskilt välfungerande person när jag inte har ätit osv haha... så nej, ingenting kändes särskilt OK faktiskt. 

När det tillslut var dags för mig att gå in i operationssalen mådde jag så jäkla dåligt och allt kändes så himla hemskt, haha... operationsbordet (som de för övrigt, medan jag stod där, fick montera bort en del av för att de inte visste att jag var så jäkla kort haha), alla maskiner och hela jäkla rummet var asläskigt, det var människor med olika uppgifter överallt osv och jag var naturligtvis övertygad om att det är här inne jag kommer att dö nu... jag kommer bara somna och sen aldrig vakna mer. Plötsligt låg jag iallafall där, narkosläkaren stod och tryckte syrgasmasken över mitt ansikte, jag upplevde det för övrigt som att den faktiskt gjorde det svårare eller tyngre att andas och han sa att ''Nu söver vi dig då, det kan göra lite ont eller kännas lite obehagligt i armen'', och de där 5-10 otroligt långa sekunderna innan jag faktiskt somnade bröt jag faktiskt ihop lite och började gråta av panik där mitt i allt. Usch vad liten och ledsen jag kände mig, haha... 

Sen hörde jag plötsligt någon säga: ''Sabina, du kan vakna nu.'', och jag vaknade. Jag satte mig upp och sträckte mig efter telefonen direkt och tror ni inte att den där godaste av vänner ringde samma sekund som jag faktiskt tog tag i telefonen? Haha! Jag kände mig helt klar i huvudet osv men har ärligt skrivet glömt nästan hela den konversationen, men tydligen så berättade jag för honom att jag ordnat skjuts hem så att jag slipper åka tåg, varpå han frågar vem det är som ska köra, och jag svarar allvarligt fast på skoj att ''den där tatuerade narkosläkaren erbjöd sig att köra mig hem hähä'', haha! Vi pratade visst en liten stund till och sen fick jag fortsätta mitt uppvak. För att få åka hem var jag tvungen att först dricka en massa saft och vatten, äta en macka (jag tänker inte ens börja skriva om hur hemsk den upplevelsen var men jag ville verkligen verkligen därifrån så jag kämpade på), gå på toaletten och rapportera om hur det hade gått, hänga med en sköterska för att dra ut infarter och prata mediciner och även prata lite med läkaren om hur operationen gått osv (mer om den konversationen nedan för jäklar vad bitter jag är haha). Varenda väntande sekund där kändes ju som en evighet men jag måste ändå skriva att det gick rätt så fort efteråt, jag tror att jag var på väg ut ifrån sjukhuset bara en timme och en kvart efter att jag vaknade ungefär.

Efteråt blev jag hämtad och fick skjuts hem av Bror, vilket uppskattades något enormt.🖤 Det blev ett gött snack, vi stannade på Donken där jag åt min gamla vanliga autistvänliga meny (som jag kallar den, en stor pommes, fyra vegonuggets, en hot chili-dipp, en cheddar-dipp och en mcflurry daim, fast glassmaskinen ''var sönder'' så jag fick testa på någon ny piggelindricka istället, den var helt OK god faktiskt men det kändes inte helt rätt utan min mcflurry haha) och så stannade vi även förgäves i ett par affärer för att försöka hitta mitt polkaströssel men det fanns ingen jäkla stans haha...

Väl hemma satte jag igång med att försöka sätta i mina piercingar igen, och det blev ett jäkla bråk. Bröst och tunga gick som väntat hur bra som helst, min vertikala labret tog en liten stund och gjorde rätt så ont att få in igen och näsan... ja, den var hemsk. Den har ju varit arg och bråkat ända sedan jag piercade om den i september, och det var inte förrän i typ maj som den där jäkla piercingbulan jag fick äntligen försvann och näsan verkade börja läka ordentligt, och jag såg asglad och tacksam fram emot att äntligen få sätta i min så saknade näsring på midsommar igen. Tills det här hände då, haha... den hade ju vuxit, eller snarare svullnat, igen helt och jag fick under en bra jäkla stund försöka klämma in den med all kraft jag hade, vilket för övrigt var väldigt aj och jag stannade till och frågade mig själv om den verkligen var värd det vid ett antal tillfällen, haha... det var den naturligtvis, jag älskar ju min gamla näsring, och har jag kämpat och haft tålamod med läkstaven i 9 månader för att i slutändan få sätta in ringen igen så kan jag göra det i ett par månader till, även om det naturligtvis känns jäkligt surt. För jo, näsan blev jättearg så nu blir det att vänta ett antal månader till, men som skrivet, det är min gamle näsring värd ändå.🖤

En liten stund senare hände någonting mycket märkligt här hemma. Från ingenstans kommer Hugin rusande emot mig, liksom trycker hela sin kroppsvikt emot mig, tassar hetsigt på mig som för att få mig att sätta mig med honom och gnyr osv, bara sekunder senare blir jag plötsligt kokhet och svettas ihjäl, darrar som bara fan och tappar all kraft i hela kroppen och svimmar tillslut, samtidigt som Hugin fortsätter trycka sig emot mig på det där märkliga sättet. Det var inte förrän jag kvicknade till efteråt som jag förstod att Hugin för fan ''markerade'' eller ''varnade'' för att något var fel och att jag behövde sätta mig ner. Man vet ju att hundar kan känna på sig när något är fel på en person, och att det finns massor av assistans- och signalhundar som tränas för att hjälpa till och varna osv vid exempelvis krampanfall och svimningar osv... men att Hugin, som alltså inte är en tränad assistans- eller signalhund, från ingenstans bara kände på sig att nu kommer snart något dåligt att hända med mamma och liksom verkligen bara instinktivt förstod hur han skulle markera och få ner mig på marken är så jäkla mäktigt... vilken jäkla grej, min snällaste lille grabb.🖤

Dagarna efter operationen var verkligen förfärliga, och ärligt skrivet mycket mer smärtsamma än vad njurstenen själv var, jag fick äta smärtstillande (i huvudsak paracetamol och naproxen, men även oxy de första två dagarna plus inför dagens återbesök) på schema och om jag råkade missa en timme eller två för att jag somnade eller liknande så vaknade jag och ville genuint dö av aj, haha... jag vet inte hur många gånger jag tänkte att ''När stenarna på andra sidan början bråka så tänker jag inte berätta det för en jäkla själ för det här tänker jag inte vara med om igen'' osv haha! Vid operationen satte de för övrigt fast en jäkla slang i njuren som ledde ner genom passagen till blåsan (för att den inte skulle svullna igen efter operationen osv) och jäklar i min låda vad ont den gjorde. Häe, det här har sannerligen inte varit OK alls det här, haha... 

En ''kul'' grej som hände ett par dagar efter operationen... så, alltså, för att ni ska förstå grejen här så känner jag att jag måste förklara att en grej som händer efter en operation som denna (och på grund av att slangjäkeln irriterar osv) är att man kissar blod, då och då rätt så jäkla mycket osv. En morgon går jag på toaletten, håller i mig för att det ju gör så jäkla ont att jag vill dö, och noterar sedan att... det där är en jäkligt mycket mer markant mängd blod än det varit tidigare. Det tog mig en liten stund att förstå att jag faktiskt hade börjat styxa, naturligtvis, för varför skulle jag inte börja göra det när jag ändå var igång osv, haha... men iallafall, jag hann ju tänka att någonting inne i mig har gått sönder och att jag nu håller på att förblöda och att häe jag har inte tid (läs: vill och tänker därför inte) åka in akut med det här osv, haha! Men som skrivet, det visade sig ju efter en stund att det bara var styx, det var bara en lite halvkul tragikomisk grej sådär mitt i allt, haha... annars har jag mest bara försökt överleva genom att göra så lite som möjligt i dagarna, tagit hand om ungarna och haft den där godaste av vänner på besök för The stand (2020) och popcorn ett par gånger osv.🖤

Idag hade jag återbesök bland annat för att dra ut den där jäkla slangen de lämnade kvar i min njure (jo, ni läste rätt, dra ut). Eftersom att jag råkade försova mig osv så blev det som så att jag fick äta frukost på Donken (en stor pommes, en hot chili dipp, en piggelindricka, för att glassmaskinen naturligtvis var sönder där med och jag hade ingen aptit alls så vegonuggets hade inte gått ner, plus en oxy, en naproxen och två paracetamol till det) innan ingreppet, när jag sedan promenerade därifrån till sjukhuset träffade jag för övrigt en mycket söt lite kaja-unge, haha... men iallafall, jag kan genuint inte beskriva hur jäkla orolig och direkt illamående jag har varit inför det här ingreppet med tanke på hur jäkla ont det har gjort osv... men det gick faktiskt helt OK, visst gjorde det asont men det gick väldigt fort och läkaren var väldigt lugn och snäll osv. På vägen hem, eftersom att jag ändå hade en stund av dötid i byn i väntan på nästa tåg hemåt och eftersom att jag ändå fortfarande var väldigt... smärtstillad, bestämde jag mig för att ta tag i att hämta Gröna faran (min cykel) som varit inne hos cykelmekanikern i ett par dagar på grund av att han varit jäkligt jobbig att cykla på den senaste tiden och sedan slutligen fick punktering (och det var ju naturligtvis jäkligt nödvändigt att ordna med före midsommar osv). Att cykla hem gick asbra och vi for fram som bara den Gröna faran och jag... när jag däremot började närma mig hemma och morgonens smärtstillande började klinga av kände jag ju jäkligt tydligt att njuren inte uppskattade cyklingen så den sista lilla biten hem blev mycket lugn och sansad haha... men nu är Gröna faran hemma igen iallafall så jag är nöjd, som jag har saknat honom, haha!🖤

Nu behöver jag iallafall bara ta det lugnt i ett par dagar till och sen borde jag vara på benen utan betydligt aj osv igen, det enda som ''är'' just nu är att njuren fortfarande krampar sönder och att jag är jäkligt trött, men det är ändå hanterbart. Jag själv har naturligtvis bestämt att jag ska vara jag igen iallafall dagen före midsommar och där med basta, haha... hur mycket jag längtar efter att exempelvis få träna osv går inte att beskriva, men det kommer jag naturligtvis att vänta med sådant tills jag är helt återhämtad osv, fast det är surt som fan det med, haha... 

Just det, den där konversationen jag hade med läkaren efter operationen... hon berättade att stenen var större än de trodde och operationen hade gått bra osv, och att hon skickat iväg stenen för analys. Att hon skickat iväg stenen för analys. Ni anar inte hur bitter och ledsen jag, som den geologi- och stenälskande person jag är, är över att jag inte fick behålla stenen.💔 Efter allt den har utsatt mig för sedan februari, efter den där jäkla operationen och hur jag jäkla ont jag fick efteråt osv. Det här kommer bli en sån där grej som jag aldrig riktigt kommer att kunna släppa, jag kommer sitta på en veranda någonstans när jag är 75 år och berätta och åter berätta om den här händelsen för mina stackars barn och barnbarn varenda gång de hälsar på. ''Har jag berättat om när de stal min sten?'', ''Sätt er ner barn, nu ska ni få höra om det stora sveket...'' och ''Vart fan har jag lagt min njursten? Har ni sett min njursten? Vad säger ni, har den blivit stulen!?'' osv, haha! Men häe, det här tänker jag inte vara med om igen, haha! Allt gott sålänge.🖤 


Måste ändå få skriva att jag kände att jag klädde i sjukhuspyjamasen och knästrumporna haha