Well, då allt har varit jäkligt snårigt sedan jag skrev senast så kommer det här att bli ett jäkligt snårigt inlägg. Jag vet liksom inte ens vad jag ska skriva, så jag tänker att jag bara kör igång så får det bli som det blir osv. Men jag tänker att det är rimligast att börja med att... well, ja nu är ju allt det här ett antal veckor sedan men som jag skrev i mitt senaste inlägg så hade jag då just fått bekräftat av läkare att jag har borrelia med nervpåverkan och jag hade fått medicin för detta men misstänkte att det var fel medicin (alltså medicin för hudinfektionen borrelia och inte för borrelia med nervpåverkan) osv. Det var en jäkla röra men ett antal dagar senare fick jag iallafall rätt medicin för den diagnosen (jag var för övrigt väldigt lättad över detta trots att det skulle visa sig att jag skulle må genuint rävgift av den haha). Ett par dagar senare kände jag att jag mådde mycket sämre och att mina symtom liksom förvärrades fort så jag ringde till 1177 för att rådfråga om saken och de sa att jag måste åka till akuten (eftersom att varken domningar eller ''bekräftad'' neuroborrelios osv är att leka med) osv. Bror ställde upp och körde mig dit och stannade som stöd och sällskap osv (hon hade även med sig bland annat gifflar, nocco och yatzy så att vi hade något att göra medan vi väntade).🖤 När vi väl fick träffa läkaren på akuten (som jag för övrigt skulle skriva var väldigt bra, hon var förstående och snäll, lyssnade på hela ''förhistorien'' och undersökte mig ordentligt osv) så blev hon märkbart... liksom lite misstänksam över hur diagnosen hade fastställts (för att det inte görs bara genom ett blodprov egentligen) och även över hela röran med fel mediciner osv. Hon var för övrigt vegan vilket jag uppskattade då hon verkligen kunde förstå hela den där ''han sa att det berodde på näringsbrist för att jag är vegetarian''-grejen osv. Besöket på akuten ledde iallafall till att jag fick göra en sk. lumbalpunktion (alltså när de kör in en lång jäkla nål intill ryggraden och långsamt låter ryggmärgsvätska droppa ur och in i ett antal provrör), och bror ställde upp med körning och som stöd och sällskap även då (vilket uppskattades så in i helsefyr för jag hade genuint inte ens gjort det om hon inte var med, jag hade för övrigt med allra största sannolikhet inte åkt till akuten utan henne heller men haha).🖤

Lumbalpunktionen var ju iallafall... obeskrivligt obehaglig. Besöket började naturligtvis med att bara beskriva läget och svara på frågor osv men sen skulle jag plötsligt lägga mig i fosterställning (eller i ''räkan'' som jag har börjat kalla den nu haha) och liksom ''runda ryggen'' så mycket som möjligt så att läkaren skulle kunna komma åt med nålen osv... en lite halvkomisk grej är att jag fick ligga sådär i en liten stund innan läkaren faktiskt nålade mig osv, för att området skulle rengöras osv innan, och när jag låg där och bara väntade på att bli nålad i ryggraden så fick jag faktiskt panik och slängde ur mig ett skämtsamt men ändå seriöst ''... fast jag kanske inte behöver göra det här ändå?'' och var redo att resa på mig och kuta därifrån men då sa läkaren vänligt men bestämt att ''Sabina, för en kvart sedan ville du göra det här och vi behöver göra det här så nu gör vi det här eller hur?'' och jag låg snällt, men med världens panik inombords, kvar där som en räka, haha... sedan fick jag iallafall först en spruta med lokalbedövning, och om man bortser ifrån obehagskänslor osv så var den sprutan inte asfarlig (det gör mycket mer ont att exempelvis bedöva överkäken hos tandläkaren) och kort därefter var det dags för själva lumbalpunktionen. Och alltså det var så obeskrivligt jäkla obehagligt... det gick som ett tryck genom hela ryggraden och upp till huvudet på mig och jag har aldrig känt något så starkt fysiskt obehagligt inne i mig innan. Det var för övrigt inte förrän den där långa jäkla nålen var inne i ryggraden på mig som jag förstod att det här faktiskt skulle ta en stund, för att... ja, ryggmärgsvätskan tar tid på sig att droppa ut, jag tror genuint att jag fick ligga där med nålen i ryggen samtidigt som det droppade ur mig i fan säkert en kvart, och under hela tiden kände jag det där asobehagliga och äckliga trycket i hela hela ryggraden (och så vill de att man ska andas, ligga still och vara avslappnad samtidigt haha). Men iallafall, efter en lång stund så var det alltså färdigt och jag fick fota nålar och titta på min ryggmärgsvätska osv, det var en ''lugnande grej'' eller ''morot'' de körde med för att jag skulle ta mig igenom ingreppet, så det kändes ju lite värt efteråt iallafall, haha! Det kanske inte är askonstigt, med tanke på att den långa nåljäkeln ju går igenom alla hudlager, underhudsfett, muskler, ligament och ryggsmärgshinna osv plus att den lätt kan komma åt och irritera nerver osv, men jag hade asont i ryggen och fick även som gedigna hugg som gick från ryggraden och ända ner till tårna i ena benet i iallafall en vecka efteråt.

Läkaren ringde iallafall upp med resultatet bara ett par timmar efter lumbalpunktionen och det visade att jag inte ens hade borrelia. Jag orkar inte gå in på hur hela grejen att jag först trodde att jag hade borrelia för att jag hade nervsymtom (och hade haft ett antal fästingar), att jag träffade en asdålig läkare som var obeskrivligt invaliderande och överkörande, för att inte tala om otydlig och rörig, att han senare bekräftade borrelia med nervpåverkan ''för att blodprovet visade det'', att han först skrev ut fel medicin för den diagnosen, att han flera dagar senare skrev ut rätt medicin, att den medicinen genuint fick mig att må rävgift men att jag fortsatte med den i flera dagar och att jag under hela den här tiden både fick bråka, jaga och ha en extrem ångest över att det här är bekräftad borrelia med nervpåverkan och över att jag bara mådde sämre hela tiden osv för att sedan... ja, få veta att allt det där var fel. Man skulle kanske kunna tänka sig att det skulle göra mig glad eller lättad, att jag inte har borrelia, men jag kände mig bara asledsen och som att allting var... hopplöst. Om jag hade haft borrelia så hade jag bara varit tvungen att fortsätta med den där rätta medicinen och sedan hade jag varit mig själv igen, men jag var istället bara fast med det att... ja, att det inte finns någon ''enkel sjukdomsförklaring'', att det egentligen bara är jag som är fel och att hela min kropp gör uppror för att jag varit deprimerad, ledsen, utmattad och överstimulerad för länge. För vad jag kan egentligen göra åt detta att jag är som jag är? Eller åt att livet är som livet är? Jag kan liksom inte bara ta bort alla de måsten som stressar sönder mig och får mig att känna att allting är för mycket, att jag inte klarar en dag till och att jag inte är skapad för den här världen. Jo, det blev ett par väldigt mörka veckor där mitt i den svenska högsommaren. Men som skrivet, det här är ett antal veckor sedan nu (och jag kommer att skriva mer om mitt mående om en liten stund). 

Ungefär vid samma tid som jag just hade gjort lumbalpunktionen så blev min lilla djävulsunge och mystjej Norpan sjuk (och mitt mammahjärta mådde naturligtvis inte särskilt bra och jag föreställde mig allt möjligt förfärligt och otänkbart för min lilla, lilla tjej).💔 Men efter ett par dagar med medicin (och så jäkla mycket mys och mjukmat serverat på fina kareliafat osv) började hon snabbt må bättre och är nu sitt gamla vanliga jag så lättnaden är obeskrivlig. Mammas lilla, lilla tjej.🖤 Det kanske inte syns så bra på foton osv men hon är faktiskt på riktigt en väldigt liten tjej, om jag hade sett en katt i hennes storlek ute i det vilda så hade jag på riktigt trott att det här är en kattunge på 10-12 månader typ, men min lilla tjej är faktiskt hela 3 år gammal.🖤 När Norpan var sjuk (och jag ju precis hade gjort min lumbalpunktion och därför var relativt orörlig i en vecka haha) och det mest bara var mys på att göra-listan så tittade vi på väldigt mycket House of the dragon, som jag ju tycker asmycket om.🖤 Jag står för övrigt på de svartas sida och mina älsklingskaraktärer är Rhaenyra, Daemon, Syrax och Caraxes (jo, drakarna räknas med). Viserys och Rhaenys (+ Meleys) har haft sina goda stunder med. Bland de gröna tycker jag egentligen bara om Helaena, och henne tycker jag om väldigt mycket, både för att jag relaterar till henne då jag upplever henne som autistisk och för att hon helt enkelt bara passionerat är sig själv osv. Jag måste medge att jag då och då känner väldigt mycket med och tycker synd om Aemond med (inte för att jag på något sätt tänker att han är en godhjärtad eller ens lite OK person utan för att han ju är med om en hel del mobbning och socialt utanförskap osv och att Ewan gör den rollen riktigt jäkla fint), hans drake Vhagar måste man ju bara tycka om med. Karaktärerna jag tycker allra minst om är Aegon, Alicent, Criston, Otto, Ormund och Larys. Jag är för övrigt obeskrivligt taggad på att titta på säsongens sista avsnitt på måndag (och kommer sedan att strecktitta om hela säsongen, för det är ju egentligen det enda rätta sättet att titta på en serie), och jag är obeskrivligt otaggad på att sedan vänta till typ år 2028 på säsong 4 haha...💔

Jag är ju för övrigt, förutom allt annat, även välsignad med sömnparalyser, ofta tillsammans med både hypnagoga och hypnopompa hallucinationer. För mig visar det här allt som oftast sig som att jag drabbas av sömnparalys (alltså när man fastnar i att... hjärnan är vaken men att kroppen fortfarande sover) och hypnopompa hallucinationer (alltså att man när man ''vaknar upp i sömnparalysen'' hör ljud eller ser saker som inte finns på riktigt), men då och då händer det att jag istället hamnar i detta tillstånd vid insomnandet (och då kallas själva hallucinationerna hypnagoga istället). Det jag drabbas av allra mest är det extremt höga ljudet av ett godståg (alltså ungefär som när man står på en tågperrong och ett 128 kilometer långt godståg drar förbi i full jäkla fart), då alltid tillsammans med sömnparalysen som för mig alltså, förutom att jag varken kan andas eller röra på kroppen, känner att hela hela min kropp (för att inte tala om hela världen) vibrerar och skälver obeskrivligt starkt. Det är genuint blodisande vidrigt att liksom vara fast i... och grejen är ju den att man inte har någon kontroll över situationen (läs: kroppen, paralysen eller hallucinationen) men att känslor (som obehag, ångest eller ren och skär panik) och tankar (som ''åh fyfan jäklar i helvetti det är nu jag dör snälla låt det här ta slut!'' eller ''lugn och fin, ingen panik nu, det här är bara en sömnparalys, rör på ett finger så går det över snart...'' osv) fortfarande finns där. Det är som skrivet vidrigt att vara fast i, fast jag på efterhand faktiskt kan tycka att det är... fascinerande, att reflektera över på efterhand. Då och då händer det att jag råkar göra misstaget att öppna ögonen när jag är fast i en sömnparalys (för ögonen har man minsann lite kontroll över haha) och då händer det även att jag ser saker, jag har bland annat sett en mörk gestalt stå i hörnet av rummet för att sedan från ingenstans liksom flyga emot mig i en onaturlig hastighet och en annan mörk gestalt som stod i dörrkarmen och bara tittade på mig jättelänge osv). Lyckligtvis händer det här, alltså att jag upplever sömnparalyser med hallucinationer osv, egentligen inte allt för ofta, men när jag har varit stressad och överstimulerad eller haft ångest under en lite längre period så sker det gärna, och när det väl sker så brukar det upprepas ett par gånger under den natten innan jag liksom lyckas avbryta skeendet. Men, häromnatten var jag med om något helt annat. 

Jag fastnade i en jäkla loop av... insomnande, vidriga mardrömmar, ''uppvaknande'' i sömnparalys med hypnopompa hallucinationer, är fast i det en stund, lyckas ''vakna på riktigt'', får kontroll över kroppen och hallucinationerna avbryts, jag somnar om direkt, har vidriga mardrömmar, ''vaknar upp'' i sömnparalys med hallucinationer igen, är fast i det, lyckas ''vakna på riktigt'' och det bara börjar om och börjar om och börjar om från klockan 01 på natten tills klockan ringde en liten stund efter 06. Jag minns en av de mardrömmarna och sömnparalyserna för jäkla tydligt... när jag sover så mardrömmer jag att jag liksom är instängd i ett mörkt rum och det är en lång och smal kvinna med asobehagliga drag, som jag för övrigt jättestarkt uppfattar som en modersfigur, med mig i rummet och jag liksom bara vet att... ''den här modersfiguren är min värsta mardröm och hon vill mig illa'' osv, det är den typen av mardröm som verkligen känns på riktigt och som man inte förstår att det är en dröm, jag får genuint världens panik och bara måste därifrån men kan liksom inte lämna rummet och tillslut vaknar jag liksom av den rena paniken. När jag vaknar och inser att det bara var en mardröm ligger jag liksom fortfarande med stängda ögon och bara känner den obeskrivliga lättnaden svämma över mig i en halv sekund, samtidigt som jag efter den där halva sekunden börjar öppna ögonen känner jag att jag är på väg in i en sömnparalys (alltså att jag inte kan röra på kroppen, att det är jättetungt att andas och att de sjuka vibrationerna börjar spridas genom min kropp) och när jag faktiskt öppnar ögonen så ser jag att hon står böjd över mig i sängen. Den där läskiga jäkla modersfiguren står bestämde sig alltså för att följa med mig från mardrömmen och in i sovummet, och hon bara stod där, böjd över mig och kom närmare och närmare mitt ansikte, jag får panik men kan naturligtvis inte röra på mig, det känns som att jag är fast där med henne i en evighet men jag gissar på att det kanske bara var en 28 sekunder som hon faktiskt böjde sig över mig innan jag lyckades komma ur den sömnparalysen och hon försvann. Det är nog utan tvekan den allra värsta sömnparalyshallucinationen jag någonsin har haft (och hela den natten var, alltså även utan modersfiguren, den allra värsta sömnparalysnatten jag någonsin haft med eftersom att det bara började om och om hela jäkla natten). 

Med det skrivet så känns det viktigt att skriva att livet inte bara har varit hemsökelse, mörker och de tyngsta av moln osv den senaste tiden ändå. Jag börjar som skrivet känna mig bättre, eller snarare... jag känner väl lite mer tillförsikt, vet att det kommer att ordna sig och gör faktiskt lite pö om pö vad jag kan. Jag har fortsatt mitt må bättre-projekt, både genom att göra mer (som att göra mer av sådant jag mår bättre av och att ta tag i saker som jag dragit ut på alldeles för länge och som därför har stressat sönder mig osv) och genom att göra mindre (genom att bestämt ta det mer lugnt, tillåta mig själv att släppa det jag inte orkar med just nu utan att klandra mig själv över det osv). Jag har bland annat äntligen tagit tag i att måla färdigt hallbyrån (i en liten varmare mörkgrå färg) och det blev ju naturligtvis ett jäkla liv med Norpan som minsann skulle vara med och hoppade rätt upp på den nymålade byrån för att sedan lämna fina varmgrå tassavtryck över hela golvet (det löste sig fint, det är en ''snäll'' färg och jag rengjorde hennes tassar innan jag gav mig på tassavtrycken på byrån och golvet haha). En annan grej som jag har tagit tag i, som jag känner mig orimligt stolt över, är att byta lysrör i badrummet (och nej, jag tänker inte skriva hur länge jag har dragit ut på det här och levt i mörker även i badrummet haha)... ingen (förutom alla mina badrumsväxter) är gladare än jag över att ljuset är tillbaka där, haha!🖤

Och nu när jag ändå råkat nämna mina växter... så måste jag naturligtvis uppdatera lite om dem med (haha).😇 En grej som jag har tänkt att jag vill göra aslänge är att jag vill byta ut alla mina innerkrukor till genomskinliga sådana (för att kunna ha koll på fukt och rötter utan att behöva dra upp dem eller peta i krukorna osv hela tiden) och det arbetet har jag påbörjat nu. På grund av antalet växter jag har (och för att det inte är aslätt att hitta genomskinliga krukor i alla storlekar jag behöver osv) så kommer det här att bli ett lite pö om pö-projekt. Häromdagen tog jag iallafall tag i att plantera om om Christoffer (epipremnum pinnatum albo), Evangeline (epipremnum aureum neon), Dominic (alocasia black velvet) och Villemo (alocasia dragon scale) i genomskinliga krukor och det känns så jäkla fint!😍 En annan grej som jag tänkt göra i det här pö om pö-projektet är att jag vid omplanteringarna ska byta ut all perlit mot pimpsten. Främst för att jag är så obeskrivligt jäkla astrött på perlitdamm (och att de alltid flyter upp till utan när man vattnar, tillslut missfärgas och ser förjäkliga ut osv), men även för att pimpsten är bättre och mer hållbart (och helt enkelt gör jobbet bättre), så därför omplanterades alla ovan nämnda växter i en fin egen blandning av jord, pimpsten, kokosfiber, bark och mossa i sina genomskinliga krukor.🖤 Just det, jag har sedan senast faktiskt skaffat mig en fin peperomia prostrata (jag tänker inte erkänna hur länge jag trodde att den faktiskt hette ''prostata'' och var lite sådär halvställd över det haha), han heter Tamlin och bor i sovrummet. När jag planterade om Evangeline häromdagen tog jag även en av hennes rankor och satte den ensam i en egen kruka med en trollhasselgren som stöd (så att hon växter uppåt med stödet istället för att buskigt hänga nedåt som Evangeline), den växten heter för övrigt Lumi-Ray (eftersom att hon ändå är önskestjärnan Evangeline och eldflugan Rays avkomma så kändes det fint med Lumi, som betyder bland annat ljus och snö beroende på språket, och -Ray efter pappa Ray då haha).🖤 Ikväll tog jag tag i att plantera om Ray i pimpstensblandningen osv och gjorde då samma sak, tog alltså en ranka och planterade i en egen liten kruka (och ska ordna med en fin pinne som stöd så att han växer uppåt istället för nedåt) och han heter Vuk (efter min älsklingsräv).🖤

Förutom Norpans lilla sjukdom häromveckan så mår ungarna finfint (förutom att det busas och mysas och gottas med mjukmat på kareliafaten osv varenda dag så har faktiskt katterna fått ännu en kattlåda, deras allra första hörnlåda, som de verkar tycka mycket om osv).🖤 Det har naturligtvis blivit en del häng med den där godaste av vänner (haha jag måste verkligen komma på en bokstav eller ett smeknamn för honom snart, det börjar bli lite jobbigt att skriva "den där godaste av vänner" hela jäkla tiden haha), vi har bland annat varit till stora stygga staden en sväng, varit vid både min och hans sjö, tagit en fin promenad i Molla bokskog (och där såg vi asfina kor) och naturligtvis tittat på lite Adventure time, Bamse och Get out osv.🖤 Jag har för övrigt även fått ett oväntat griskranium av Bror (jag kommer att skriva mer om det i ett senare inlägg men idag känns det ändå viktigt att skriva att man vet att hon är en riktigt Bror när hon bara råkar hitta ett kranium i skogen, direkt tänker ''Sabina!'' och sedan levererar och stannar en stund för att... greja haha).🖤 Och! Häromdagen fick jag hem 1,5 kg av mitt älsklingsgodis (haribo sphagetti blue, och jäklar vad gott det är, och jäklar vad jag inte tänker skriva hur lite jag har kvar av dem såhär bara ett par dagar senare haha).🖤 

En lite allvarligare grej jag har tagit tag i (alltså iallafall lite allvarligare än ''woho jag har bytt lysrör'' haha) i mitt må bättre-projekt är att jag har valt att skriva ett litet meddelande till ett par personer där jag vänligt men bestämt uttrycker att jag inte vill ha frågor eller information om min gamla släkt (med ett skämtsamt men allvarligt ''om någon bestämmer sig för att inte respektera den här gränsen och hör av sig till mig om saken ändå så kommer jag utan undantag att lösa detta med den urgamla blockera och gå vidare-metoden'' som avslut haha). Jag personligen känner väl att det är självklart att man inte är intresserad alls om man valt att gå no contact, men trots att det är ett antal år sedan jag aktivt valde att gå no contact och lämnade dem bakom mig så får jag ändå med de jämnaste av mellanrum både oönskade frågor och uppdateringar osv (och det behöver för övrigt inte nödvändigtvis vara negativt laddat osv, men oftast kommer ju frågor och uppdateringar som dessa med en slags ''försök till ryktesspridning''- eller ''åh det här vill jag veta mer om utan goda intentioner''-vibe och jag är inte person som är intresserad av den typen av kontakt eller prat alls, oavsett om det handlar om något kul, neutralt eller oskyldigt, eller något allvarligt, illvilligt eller privat, och oavsett vem det gäller eller vem det kommer ifrån så vill jag helt enkelt inte ha det). Jag har ju aktivt valt att skoningslöst gå no contact med de allra flesta från min gamla släkt, av diverse olika skäl (som barndomstrauman, missbruk eller toxicitet osv), men ett par av dem har jag faktiskt egentligen inget otalt med alls utan valet att gå no contact beror mer på att... alltså jag är noggrann med vad jag har för människor i mitt liv, och ibland går man helt enkelt inte bara ihop eller är för olika osv och så tycker jag att det kan få vara utan att behöva ''göra en grej'' eller konflikt av det (sedan blir det ju tyvärr även lätt så att en människa från ens gamla liv som man kanske inte har något otalt med alls kan påminna om det man lämnat bakom sig och då behöver man ibland även reflektera över och besluta om den relationen faktiskt ger en tillräckligt mycket för att det ska vara värt de påminnelser och känslor som följer med den osv). Jag är en stark motståndare emot det där gamla uttrycket ''man väljer inte sin familj'', visst ligger det något biologiskt korrekt i det... alltså det att man faktiskt inte kan välja varifrån man ska komma, men jag tror ändå orubbligt att man faktiskt kan välja sin familj, och vart man ska, ändå (man kan välja bort gammal släkt som inte känns bra för en och man kan välja att se på sina nära och kära som sin faktiska familj osv). Den enda jag egentligen har kvar av min biologiska familj är min pappa och min farmor (sedan har jag även ett par morbröder som jag bryr mig om och liksom vill ha kvar i mitt liv osv även om vi tyvärr inte har någon direkt kontakt helt enkelt för att sådant är livet osv, jag bryr mig även obeskrivligt om mina syskonbarn men... ja, det blir ju jäkligt jobbigt när en förälder kanske råkar vara en av dem som man har gått no contact med av de lite starkare orsakerna osv, där är det ju viktigt att förstå att föräldern inte är barnets fel men det tar ju tyvärr inte bort det jobbiga eller snåriga i situationen osv). Men iallafall... mina nära och kära vet om att jag liksom har lämnat dem bakom mig och vill att de ska stanna där, men jag förstår att det kan vara svårare för typ gamla bekanta som kanske inte har koll på läget osv (och därav det vänliga men bestämda och väldigt tydliga meddelandet haha). Jag har valt vilka människor jag vill ha nära mig och vilka jag vill lämna bakom mig, det är mina val, jag mår bättre av dem och jag står tryggt i dem och där med basta.✌🏻

 

Egentligen behöver jag nog inte förklara det här, men jag kände att den enkla rubriken ''Hemsökelse'' kändes obeskrivligt passande till det här inlägget då det ju både handlar om det jag hemsöks av om nätterna, men även... ja, egna ''hjärnspöken'', meddelanden om gammal släkt (det må låta dramatiskt men det skulle genuint kunna liknas vid en typ av ohygglig hemsökelse haha), och den där grejen att jag sedan ett tag tillbaka verkar ha varit... hemsökt av otur (jag vägrar för övrigt tro att ''det bara är så det är'' och är övertygad om att jag kan göra allting bättre, att allting kommer att bli bättre och att mitt liv som olyckskorp snart är över osv, men ändå), så, det kommer ordna sig. Allt gott sålänge.🖤
House of the dragon 
Den finaste blandningen av jord, kokosfiber, pimpsten, bark och mossa 
Häromveckan hjälpte Norpan till med att slå in paket till den där godaste av vänner med