Det är onsdagen den 5 juni 2024, och jag tänkte börja med att skriva om min morgon, för att sedan gå vidare till övrigt, och det blir mycket, mycket övrigt i detta inlägg. Min klocka ringde 05:00 denna morgon, och efter att gottat med en iskaffe i köket samtidigt som morgonsolen strålade genom fönstren körde jag min morgonträning (kroppsviktsträning + yoga), efter att sedan ha fräschat till mig osv blev det att rasta Hugin och att vattna blommor, buskar och gräsmatta i trädgården före frukost, och när denna min lilla morgonrutin var fullbordad så blev det att fortsätta med min dag.✌🏻

Det har varit en fin, grå och sval dag med regn, närmare kvällen klarnade himlen och bjöd på en liten stund av magiskt skymningsljus, och trots att jag vid den tiden redan var redo för att gå och lägga mig så blev det att bege mig till mina ängar i skogen för en stund av egentid med Svarta faran (som jag kommer att skriva mer om nedan).🖤 Jag har inte varit vid ängarna i skogen sedan förra sommaren, först för att min gamla kamera gav upp och sedan för att jag sett att de skövlat otroligt mycket av skogen som omger ängarna, och jag har liksom inte ens velat se ''resultatet'' av skövlandet. Vid ängarna var det lika fint och rogivande som det alltid varit, men vägen dit är helt förstörd, och det kändes vemodigt att gå på den gamla stigen som nu är omgiven av nedhuggna träd istället för den fina skogen som brukade leva där. Om jag skulle börja skriva om vad jag känner och tycker om detta jäkla skövlande så skulle detta inlägg aldrig ta slut, och då jag redan har ett hundratal ord att skriva om annat i detta inlägg så jag väljer att släppa detta för nu. 

Min finaste Hugin fyllde hela 5 år igår, och det firades med massa bus och mys på morgonpromenaden i skogen, en fin stund i trädgården på kvällen, plus att han fick två fina vintage keramikskålar för mat och vatten. Som jag älskar livet med Hugin, att vara ensam med honom ute i naturen ger mig så mycket som jag inte kan beskriva som annat än ett inre lugn, en genuin glädje, kärlek och tystnad som jag sällan känner annars; detta trots att han ibland kan vara en mycket reaktiv herre som inte tycker om nya miljöer och människor, vid de tillfällen som detta börjar kännas... frustrerande, så brukar jag påminna mig själv om att det är OK att inte tycka om allt och alla, att det är hälsosamt och naturligt att vara noga med vilka som är ens människor / del av flocken och att jag ju faktiskt är preciiis likadan och att det är mig han tagit efter, haha! Jo, ungarna har verkligen en förmåga att... ''grunda'' och stilla mig, även hemma.🖤 Även Svarta faran gör sitt beträffande detta.🖤 På tal om födelsedagar så fyller min lilla dam Norpan 1 år på fredag, och min godaste Morot fyller 5 år på söndag.🖤 

Nästa vecka ska lilla Norpan till veterinären för att kastreras, hon har kört sina första löp här de senaste månaderna och jäklar vilka... gutturala vrål hennes små lungor kan frammana, naturligtvis särskilt på nätterna, haha! Exempelvis Skrållan låter som en liten mus när hon löper i jämförelse med Norpan. Hon avslutade just sin senaste löprunda, haha, och lättnaden är stor både för hennes och resten av husets skull. Som överbeskyddande björnmamma så oroar jag mig mycket över att något ska gå fel under operationen, vilket delvis är en anledning till att jag väntat såhär länge (och även den enda anledningen till att Skrållan inte är kastrerad än heller), men samtidigt så vet jag ju ändå att det är ett rutiningrepp och att det brukar gå hur bra som helst osv, så jag känner att jag får fokusera på det istället för oron som härjar i mitt mammahjärta, haha! 

Hugins födelsedagspromenad avslutades iallafall med att jag fick plocka ett tjugotal krypande fästingar på honom innan vi gick hemåt, vilket inte kändes asnice. Det finns inte mycket här i livet som jag avskyr mer än kryp och och flygfän som inte respekterar ens personliga gränser. Huggorm avskyr jag med, men det beror egentligen bara på att jag är oroar mig för att Hugin (tidigare även Zeke, och även framtida hundar) skall bli biten av en, om jag däremot hade sett en huggorm när jag var ensam ute så hade jag nog försiktigt beundrat och fotat den, för att sedan aldrig någonsin igen röra mig inom en mils avstånd från den platsen med vovve, haha! Jag blev för övrigt biten av någon jäkla fittnyllemygga med, vilket resulterade i en askliande bula i form av en halv golfboll i pannan, haha! Jag behandlar, som min kära gamla farmor lärde mig som liten, detta med äppelcidervinerägerhäger, och det lindrar kliandet ordentligt (plus att det är antibakteriellt osv). 

Jag har inte mått så jäkla bra den senaste tiden, och ''den senaste tiden'' i det här fallet är i ett bra jäkla tag. Jag känner mig liksom... trött ända in i själen, överstimulerad, hela hela tiden, och som att mitt mått blir rågat om och om igen, känner att jag behöver lite ordentlig lugn och jäkla ro men att jag inte riktigt lyckas med det utan istället hela tiden varvar att som besatt göra med att bara bli sittande och känna... en förlamande tomhet (?). Att jag förlorat Zeke är naturligtvis en del i det hela, men jag har känt såhär längre än så, så det går liksom inte att ''skylla'' mitt mående på förlusten av honom (även om det gör sitt och naturligtvis inte gör mitt mående bättre), anledningarna är i grunden andra.

Men, jag gör som alltid allt jag kan för att bli och må bättre, förutom att jag verkligen försökt börja lägga mer tid på saker i vardagen som faktiskt får mig att må bättre (fysisk aktivitet, hälsosam kost, egentid i naturen och med ungarna, planera, planera, planera osv) så har jag även tagit andra lite mer personliga och privata steg mot att må bättre igen. Och våren gör verkligen sitt, aldrig har jag längtat så mycket efter blommor, spirande grönska och vilda växter, ljus och värme (15-25°c), jord och påtande i trädgården, sommarregn och åska osv som jag gjorde under vårvintern (februari - början av april) vi just lämnat bakom oss, om jag skulle beskriva min vårvinter 2024 med ett par kärnfulla ord så skulle jag använda orden ''frustration'', ''förtvivlan'', ''längtan'', ''otålighet'' och ''rastlöshet''. Men, nu känner jag verkligen att jag långsamt går mot ljusare tider, inte på grund av att ''det blir bättre'' av sig själv, utan för att jag gör vad jag kan för att skapa ''bättre''. 

Jag har även, med motivationen att jag behöver skapa lite glädje i mitt jäkla liv, äntligen skaffat mig en ny systemkamera, och håll i hattjäkeln men det är en gammal hederlig Canon EOS 760D, som jag kallar ''Svarta faran''.🖤

Anledningen till att det tagit så lång tid för mig att skaffa en ny kamera är att jag ju bestämt mig för att jag skulle ha en Olympus E-M10 Mark IV (gärna med två olika objektiv), och jag ville inte ha någon annan kamerajäkel så länge... jag hade ju min vita Olympus (E-PL7) i över 7 och ett halvt år (oktober 2015 till juli 2023 då den slutligen gav upp efter en lång tids sjukdom) och jag älskade ju den, ''var vän med den'', var van vid den och dess finesser och funktioner osv. När jag sedan försökte gå tillbaka till Canon 1000D (som jag hade i ett par år innan jag skaffade Olympusen) så kändes det otroligt jäkla fel, både för att fotokvaliteten var annorlunda (även om bilderna inte blev dåliga i sig så såg jag ändå en otrolig skillnad som liksom skavde i mig), den hade bland annat något sämre upplösning, kunde inte välja fokuspunkt på samma sätt och saknade förmågan att kontrollera med fjärrkontroll osv. De enda två fördelarna med Canonen var att den kunde fånga färger på ett helt annat sätt än Olympusen (det minns jag tydligt att jag störde mig på otroligt mycket när jag började använda Olympusen haha), och även att den kändes nostalgisk att fotografera med då det var min allra första systemkamera. Nackdelarna vägde slutligen för tungt och jag valde att lägga den på hyllan och helt enkelt nöja mig med mobilkameran tills jag fått tag på en E-M10 Mark IV.

Sedan råkade jag hitta Svarta faran, som alltså är min nya Canon EOS 760D. Han påminner naturligtvis mycket om min gamla Canon till utseendet, men känns mycket trevligare (mindre plastig, mer robust och mycket tyngre m.m) och har även en bättre upplösning på 24 megapixlar (Olympusen hade 16,1, den gamla Canonen hade 10,1), den har samma fina förmåga att fånga färg som den gamla Canonen, man kan välja fokus på det sätt jag vill, OCH, det som fick mig att faktiskt känna att... jo, jag måste ha den här kameran nu (!), var att den jäkeln faktiskt kan kontrolleras med fjärrkontroll. Det är mycket ''jobb'' och ''kivande'' om man som jag vill fotografera manuellt, det skall hittas rätt bländar-, ISO- och slutarinställningar för alla olika ljus (tänk typ morgonljuset i köket, kvällsljuset i vardagsrummet, gryningsljus i naturen, gråare och mörkare väder i naturen, medljus, motljus osv), och jag dör ju hellre än att använda blixt och därmed förstöra det naturliga ljuset, så det blir en hel del pillande med inställningarna. Men, jag älskar ''jobbet'' och ''kivandet'' med kameran och hade inte velat ha det annorlunda, haha!🖤

Den enda nackdelen är, eller snarare var, att han vid köpet hade ett fast objektiv på 24mm, vilket egentligen är helt OK, men det blir samtidigt ''för nära'' så att man ''ser för lite'' (dvs att det liksom ser inzoomat ut), min tanke var då att jag ändå skulle kunna leva med ett tag för att sedan köpa mig ett vidvinkelobjektiv (tänkte mig ett EF-S 15-85mm) framöver, för att detta skulle ge mig mer möjligheter för både vidvinkel- och närfoto osv, vilket passar min typ av fotograferande bättre. Men, det visade sig att det inte var meningen att jag skulle behöva vänta så länge på det där objektivet... för i onsdags lade jag upp en story med Svarta faran på instagram, lade till ett litet: ''manifesterar ett EF-S 15-85mm objektiv så är jag helnöjd sen haha✌🏻'' på fotot, liksom lite bara för att, gick vidare med mitt liv osv, och tror ni inte att det redan morgonen efter ''hände en grej'' som gjorde att jag faktiskt kunde beställa mig ett jäkla EF-S 15-85mm objektiv!? Jo, det hände och min manifestering var verksam, och detta objektiv levererades igår och jag känner mig, som jag förutspådde i onsdags, riktigt jäkla helnöjd, haha!🖤 Svarta faran tjänar verkligen sitt syfte och är verkligen ett otroligt verktyg för att tillföra ''lite glädje i mitt jäkla liv'' (vilket ju var min motivation), så jag känner mig mycket glad och tacksam över honom.🖤 Jag är nöjd och glad så till den grad att Svarta faran har fått en osynlig ''rör du så dör du!'' lapp (inte en jäkel förutom jag själv får alltså pilla på kameran haha) och att jag känner att jag vill köpa ett par fem stycken till så att jag har på lager om han skulle råka gå sönder, haha! 

Med allt detta skrivet så vill jag även skriva att det här inlägget alltså kommer att innehålla mycket ''testfoton'' där jag testar ljusinställningar i olika ljus och rum osv, och även att de allra flesta är tagna med objektivet på 24mm, som alltså tar ''närmare'' foton, då jag som skrivet inte fick hem 15-85:an förrän igår. Tanken är att i huvudsak använda 15-85:an men att ändå behålla 24:an som reserv eller om jag helt enkelt känner för att använda det istället. 

Den 27 maj kunde jag äntligen åka tillbaka till veterinären och hämta hem Zekes aska. Jag ville att den skulle ha hans färger och målade den därför helt svart och satte sedan ett beige satinband runt lådan. Den blev fin tycker jag. Nu står han där i bokhyllan tillsammans med Ziggsson, Smoggy och Freke.🖤 Den dagen var det fyra veckor sedan jag tog farväl av honom, min finaste gamle Zeke, förtvivlan, saknaden och tomheten han lämnat efter sig, i hela min kropp och själ, och här hemma, river i mig. Han fattas mig så att det skär i bröstet. Men samtidigt känns det som att en stor sten har släppt från mitt bröst, jag känner inte längre samma känslor av... dåligt samvete och oro över honom hela tiden, om ni förstår hur jag menar. Det var verkligen rätt för hans skull. Det känns liksom fint i mig att veta att han mår bättre nu, att han inte har ont längre och att han nu har det fint och väntar på mig tillsammans med Ziggsson, Smoggy och Freke.🖤 Men jag saknar honom så. Alla saknar honom. Tiden innan Zeke fick somna in var jag mycket orolig över hur Hugin skulle hantera att vara ensam hemma utan honom, men han har skött sig hur fint som helst och verkar klara sig fint med katterna som sällskap när jag måste lämna hemmet en liten stund, vilket är en otroligt stor lättnad även om det inte är samma sak... det kommer aldrig att bli riktigt samma sak för någon av oss utan honom. Åh, Zeke, min Zeke.🖤 Den 27 maj var det även fem år sedan jag tog farväl av min älskade Ziggsson... på vissa sätt känns det som att den lille tjockisen låg på mig, gosade och kurrade bara igårkväll, men på andra sätt känns det som att jag vandrat omkring här i livet och känt den där rivande förtvivlan, saknaden och tomheten efter honom i en evighet.🖤 Mammas älskade, älskade ungar.💔

Annars känns det som att jag klättrat på väggarna och inte kunnat slappna av mycket alls de senaste veckorna... att vara stilla med mina känslor har inte riktigt varit ett alternativ, att hålla mig aktiv och upptagen har varit mitt sätt att ''hantera'', eller snarare distrahera mig själv, från det som river och sliter i mig (min inre dialog har jag dock naturligtvis inte lyckats tysta vad jag än hittat på haha). Bortsett från otaliga timmar av vårarbete i trädgården och allt vad det innebär (bankat ned en ny pinne åt Hugin med hjälp av svägerskan, för hand lukrat upp halva jäkla stenhårda gräsmattan för att sätta nya gräsfrön, rensat ogräs, planterat, ångrat mig och planterat om, blivit sittande i långa stunder av... stilla känslostormar m.m) så har jag tagit cykel och tåg in till stora staden för att köpa bland annat sex jordgubbsplantor och fem vinbärsburskar (tre svarta och två vita) som jag planterat i trädgården. 

Jag har alltid drömt om att ha just vita vinbärsbuskar. Min farmor hade det i hennes stora trädgård. Om somrarna härjade där hundratals jättesöta larver som jag brukade fånga och ha som husdjur i en stor burk inredd med grenar och löv osv, och jag älskade mina söta små larver, haha! Många, många år senare, alltså bara för ett par år sedan, kom jag att tänka på dessa söta larver och tänkte att ''hm, larver brukar ju vara typ bebisfjärilar, undrar vad för fjäril dessa min barndoms älsklingslarver blev sen egentligen?'', jag googlade, jag hittade dem, och jag höll på att dö. Mina små söta larver visade sig vara någonting som heter ''krusbärsstekel'', och jag råkar ju ha lite kryp- och flygfäfobi, haha!😬😬😬 Och tror ni inte att jag redan har hittat ett hundratal sådana, förvisso pyttesmå, larver i just de vita vinbärsbuskarna? Haha! De äter löven och är otroligt glupska, och bara tanken på att ha ett gäng steklar i trädgården ger mig stora skälvan, så jag kände att jag inte ville ha kvar dem i buskarna... samtidigt ville jag inte lägga dem i en burk och ha dem som husdjur som när jag var liten, haha, men jag ville inte döda dem heller, så jag klippte av bladen som jag såg att larverna hängde på, la dem faktiskt i en burk (haha), och bar sedan bort dem till ängen och la dem lite varsamt vid en buske där istället. Jag förutspår tyvärr att jag kommer att få göra detta ett par gånger till under sommaren.

Jag har även äntligen tagit tag i att måla om min sekretär! Den har hängt med som dator- och skrivbord sedan jag byggde den helt själv då jag bodde på ett behandlingshem 2006 - 2007, och var tidigare i en svart bets (lilla Sabina ville minsann bara ha möbler som var lika svarta som hennes själ haha). Jag målade hela sekretären i en mycket fin naturligt grön färg, att sedan låta den torka i två dygn var naturligtvis en mardröm, och nej, jag klarade inte av att vänta så länge så redan efter ungefär 20 timmar var den tillbaka på plats här, haha! Jag känner mig mycket, mycket nöjd! Sedan målade jag även delar av bordet och tv-bänken med samma färg, och jag känner mig mycket nöjd med dem med, och färgen passar riktigt fint med den bruna betsen. 

I min rastlöshet har jag även cyklat och promenerat många mil i jakt på... jag vet inte vad, en känsla, eller kanske stillhet? Jag vet inte, men i denna min jakt på (?) så råkade jag hitta ett ställe som direkt gav mig den där otroligt starka känslan av... det här, det här är min plats. Det är liksom ett kluster av stora ängar mitt i snårskogen med otroliga björkar, rönnbärsträd och ett fint gammalt stengärde närmare en mil härifrån, och det var inte lätt att hitta dit trots att det är nära, det går att cykla nästan hela vägen dit men den sista kilometern måste man gå genom en djup snår- och trollskog som känns både... förtrollande, läskig och bitvis otroligt jobbig att ta sig igenom, haha! Och jag älskade sönder stället, så till midsommar skall jag ta mig dit för min grynings- och skymningsritual istället för till sjön eller ängarna som jag varit vid tidigare (inget ont gentemot de platserna men jag det här var verkligen något annat). Vänta ni bara. Allt gott så länge!🖤
Svarta farans fina objektiv
! obs ! alla foton nedan är alltså tagna med 24:an !

Iskaffe med min godaste Morot  Jo, iskaffe är livet, hälsningar Skrållan

Norpan, fyller 1 år vilken dag som helst och får fortfarande plats i bunken med sin mus haha
Zeke, min Zeke, allra käraste du - den duktigaste, den finaste och den snällaste - mammas svarta hjärta🖤 Det river i hela mig av saknad och sorg efter dig... jag önskar så att jag hade kunnat få dig att må bättre, att jag bara kunde fått ha dig kvar här med mig (bara lite lite till, men allra helst för alltid). Du fattas mig så att det skär i bröstet. Det är så tomt, så tomt här hemma, vid min sida, utan dig, och jag vill ha dig tillbaka😭💔 Men, jag vet att det inte är så det funkar... jag vet också att du och dina syskon har det otroligt jäkla fint nu, att ni väntar på mig var ni än är och att vi kommer att vara tillsammans igen sen, det bara måste vara så. Ta hand om varandra så ska jag försöka ta hand om mig själv och era syskon så länge. Mamma älskar dig (er) mer än allt, alltid🖤