I onsdags var det två år sedan jag hämtade hem lille Freke, och idag är det två år sedan han dog. Det känns så overkligt att tänka på att han hade kunnat, eller att han egentligen borde, vara här just nu, som en asfin, asjobbig och asmysig tvååring med en alldeles egen personlighet. Vem hade du varit idag? Vad hade varit din älsklingsgrej att göra? Hur hade din och Hugins relation sett ut? Vad hade du haft för relation med Morot som så fort verkade börja tycka så mycket om dig? Det kommer jag aldrig att få veta, och det är så orättvist. Jag önskar så att det hade blivit annorlunda, att det blivit som vi tänkt med lilla dig... trots den korta, korta tiden vi fick tillsammans med dig så saknar jag dig varje dag - och mamma älskar dig, mer än allt, alltid!🖤

När jag skrev lite på det här inlägget igår, satt här och tänkte över hur jag skulle formulera mig osv, så bestämde jag mig för att läsa inlägget jag skrev dagen då Freke dog... och jag har inte gått tillbaka i arkivet och läst det innan, så det blev alltså första gången jag själv läste det. Mitt hjärta brast och tårarna var hejdlösa då jag läste om vad som egentligen hände under de där hemska timmarna och faktiskt insåg att... alltså de här detaljerna har jag förträngt, de här detaljerna har jag ''inte kommit ihåg'' förrän nu. Det är svårt att förklara detta, men när jag har berättat för folk som har undrat om honom, eller när jag själv har tänkt på honom eller det som hände så har jag, kortfattat, tänkt någonting i stil med att: Freke började få krampanfall, vi åkte in akut till veterinären, anfallen blev värre och värre för varje timme, veterinärens prover visade ingenting och de sa att det kunde ha neurologiska orsaker alt. att han skadat sig tidigare i livet, anfallen blev värre, medicinerna hjälpte inte och vi valde att avliva honom med stöd av veterinären. Vilket stämmer, kortfattat. Men det jag hade ''glömt'', eller det min hjärna valt att liksom ''förtränga'', var det allra mest... outhärdliga, eller hur fan jag ska beskriva det, och det var vad som hände med honom efter varje anfall. Nu minns jag dock de där detaljerna, klart som dagen... jag minns hans absoluta förtvivlan, lidande och panik efteråt, och jag kan höra hans skrik. Och alltså... att behöva se sin lille lille genomgoda och oskyldiga valp genomlida allt det där, och att han ens skulle behöva uppleva något så otroligt jäkla grymt om och om igen, alltså det är så obeskrivligt jäkla orättvist och outhärdligt.

Jag hade svårt att somna natten till onsdag, och då jag bestämde mig för att kika lite sociala medier, och började med facebook, så bara råkade jag se ett inlägg i en grupp som Hugin och Frekes uppfödare skapat för sina valpköpare, och i inlägget stod någonting i stil med ''Varför finns min valps pappa på en omplaceringssida?''. Hennes hunds pappa var även Frekes pappa, och ägdes alltså av två av mina hundars uppfödare. Detta inlägg togs bort av admin (alltså uppfödaren) efter bara ett par minuter, men jag hann alltså se det, och jag ville naturligtvis verkligen veta vad detta egentligen handlade om, och efter lite sökning osv så fann jag en del av den hemska jäkla sanningen. Den här uppfödaren, som jag alltså köpt både Hugin (2019) och Freke (2021) av hade vanvårdat sina djur så till den grad att länsstyrelsen omhändertog runt 20 hundar och ett antal andra djur direkt på plats. Djuren hade varit avmagrade och smutsiga och hade saknat omvårdnad, mat och vatten osv. Jag vill naturligtvis veta allt om detta och har kontaktat både myndigheter, organisationer och annat ''husky-folk'' för att få veta mer, och det har jag fått. Detta ''ärende'' är för övrigt inte färdigt än, men jag hoppas innerligt att de allra minst för ett totalt djurägarförbud och gärna en riktigt fet jäkla böter för djurplågeri. 

Ett par av djuren som blev omhändertagna hade fått avlivas och resten letar nu alltså efter nya hem, och jag hoppas så innerligt att varenda en av dem hittar världens mest kärleksfulla och snälla för alltid-hem. Jag önskar alla djur i hela jäkla världen allt gott (kärleksfulla hem, mat, omvårdnad, aktivitet och välmående osv), men av naturliga skäl så svider ändå detta lite mer i hjärtat på mig. Nu finns alltså, bland andra, Frekes pappa och mamma att adoptera.

HUR kan man inte ta väl hand om sina djur? HUR kan man påstå att ''hundar är familjemedlemmar'' osv och sedan behandla dem såhär? Och HUR kan man avla på det här sättet? Jag blir så frustrerad. Och inte minst på mig själv, för det blir ju så att man liksom ''beskyller sig själv'' lite, jag känner att jag liksom borde ha vetat om detta, jag borde ha försökt stoppa detta och jag borde fan ha tagit ''de små dåliga tecknen'' på allvar (att Hugin kommit till av en ''tjuvparning'' och därför inte har en stamtavla, detta tänkte jag var OK då både för att jag helt enkelt var så jäkla lycklig över att äntligen ha hittat min första siberian husky-valp och för att jag dumt nog inte tänkte på att ''en tjuvparning'' faktiskt kan innebära att ''tjuvparningar'' ''råkar hända'' med jämna mellanrum och med icke hälosamma föräldrar och att man använder samma mammor om och om igen osv, att jag inte fick träffa Hugins mamma eller pappa, Hugins problem med magen, att jag inte heller fick träffa Frekes mamma eller pappa, att Freke plötsligt blev så jäkla dålig att han fick avlivas, att uppfödaren visserligen beklagade sig över detta men inte erbjöd någon ersättning alls för varken valpen eller veterinärskostnaderna osv vilket är något jag senare fått veta att bra uppfödare faktiskt gör utan tvekan). 

Jag pratade av mig om detta med en vän häromdagen... och hon sade då en grej som jag inte tänkt alls på själv, men som ändå kändes lite fint att höra. Hon sa att det kanske var Freke som ordnade så att jag skulle råka se detta just kvällen före den där tvåårsdagen för att det liksom skulle hjälpa mig att läka lite, att sluta beskylla mig själv (när en sån här sak händer med en liten valp blir det väldigt lätt att man undrar om detta var ens eget fel, om jag hade kunnat göra någonting annorlunda osv, även om jag vet att jag naturligtvis tog väl hand om honom och inte skadade eller gjorde honom sjuk på något sätt), jag fick ju aldrig veta exakt hur eller varför han blev sjuk (mer än att han med allra största sannolikhet hade en allvarlig hjärnskada, antingen medfödd eller att han tidigare i livet skadat sig på något sätt). Nu är jag ju dock inte bara ledsen över min lille grabb som aldrig fick bli stor, utan jag är också arg över allt jag fått veta, men, med det som jag vet nu, att han kom från ett ställe som faktiskt inte var så jäkla bra (som kanske till och med var rent hemskt redan då, av det lilla jag fick se så vet ju tyvärr inte) så vet jag iallafall att jag ''räddade'' honom, att jag tog honom till en bättre plats och att jag vet att jag gav honom tre och en halv dag som var riktigt jäkla fina innan han så hastigt och tragiskt fick somna in, och jag vet att jag, när han fick sina hemska krampanfall och den totala paniken efteråt, var med honom och gjorde allt i min makt för att få honom att må bättre.🖤

Det var allt för denna morgon, allt gott till alla (utom de som skadar eller vanvårdar djur, er önskar jag inget annat än riktigt jäkla ont).🖤