Idag klockan 17:19 sa vi hejdå för sista gången. ''Kommer snart, jag älskar dig!'' sa jag, som jag alltid säger när jag går hemifrån. 

Det har, precis som det var med Ziggsson, varit någonting som jag haft på känn under en tid; att det snart är dags. Han har inte mått bra alls den senaste tiden, han har blivit smalare och svagare varje dag, det har gjort så ont i mitt hjärta att se honom sådär; jag önskar så att jag hade kunnat hjälpa honom, att han kunde fått må bra och finnas kvar med mig, men samtidigt kändes det verkligen som att det här var det rätta beslutet, hur ont det än gör i mig. Det har, precis som det var (och fortfarande ibland är) med Ziggsson varit extremt svårt för mig att acceptera. Jag har bråkat med mig själv, bestämt mig och bokat tid, avbokat, bokat igen osv. Men, för hans skull var det rätt. Precis som med Ziggsson hade jag egentligen en bokad tid om 10 dagar; jag trodde att jag skulle ha iallafall litelite mer tid med honom, men inatt blev det väldigt tydligt för mig att jag inte kunde vänta. Och precis som med Ziggsson förstår jag inte hur världen bara går vidare; det finaste jag har, eller hade, finns inte med mig längre, det känns som att ett till stort hål har slagits genom mitt hjärta; ett tomrum som aldrig någonsin kommer att kunna fyllas igen, men jorden bara snurrar vidare, alla i hela världen bara lever vidare som att ingenting har hänt. Jag känner mig så arg på världen, och alla i den. 

Han var så duktig och lugn hos veterinären. Han gick runt på britsen, gosade med mig, gosade med veterinären... och där och då, trots att jag kände mig tacksam över att han liksom verkade lycklig, så gjorde det så jäkla ont i mig. Han fick sin första spruta (lugnande och smärtstillande, som man får när man ska sövas före en operation), och vi blev lämnade ensamma i ungefär 20 minuter medan den verkade. När veterinären sedan kom tillbaka för att ge honom den där sista sprutan (den som skulle få honom att somna in) gick blodkärlen sönder i båda hans armar när hon satte dit kanylen. Hon berättade då att hon skulle bli tvungen att sätta sprutan rakt in i hans hjärta istället, men att hon skulle ge honom en till ''första spruta'' först så att han verkligen inte skulle behöva känna av det. 

Han fick den andra första sprutan och vi blev lämnade ensamma en stund igen. Jag satt där med tårar rinnandes ner för mina kinder och klappade på honom, jag masserade hans nos och höll min andra hand över hans hjärta. Jag kunde känna hans små andetag mot mitt finger när jag gosade med hans nos, och jag kunde känna hans hjärta slå mot min hand när den låg lätt över hans bröst; men efter en litenliten stund kände jag plöstligt ingenting längre. Jag fortsätte prata med honom och klappa på honom, och jag undrade om han redan hade somnat in. Jag tänkte att det kanske kunde vara så att hans hjärtslag och andetag bara liksom bara känns mindre efter de två lugnande sprutorna. Jag såg ett stetoskop hänga på väggen intill britsen, och jag tänkte att jag kanske borde lyssna på hans hjärta. Jag hade det liksom på känn, men jag vågade inte lyssna. Jag undrade om man kunde ångra sig, han hade ju ändå bara fått två lugnande sprutor, han sov bara väldigt, väldigt djupt. Då kom veterinären in igen, men den sista sprutan. Hon satte sig på sin stol bredvid oss, men innan hon ens hunnit börja förbereda sprutan som skulle rakt in i hans hjärta, sa hon ''han har visst stängt ögonen'' (innan hon gav honom den första sprutan förklarade hon att katter inte brukar göra det, även om de liksom blir sövda), hon klappade honom och sträckte sig efter stetoskopet. Hon lyssnade, länge, det var väl inte mer än i 1 minut men det kändes som en evighet. Hon suckade djupt, och sa någonting. Jag kan inte minnas vad hon sa, för jag visste ju redan (trots att jag inte vågade erkänna det för mig själv), men hans hjärta hade slutat slå. Sen sa hon ''Vi ses i katthimmlen gubben.'' till Smoggy.

Veterinären var verkligen jättebra. Hon gosade och var jättesnäll med Smoggy, hon var förstående, förklarade allt som hon gjorde på ett bra sätt osv. När hon lyssnat efter hans hjärta och jag började gråta (mer) gav hon mig en lång kram innan hon lämnade oss för att låta mig ta ett sista farväl. Hon sa att hon tyckte att jag tagit rätt beslut och att hon var tacksam för att jag valt att göra detta nu istället för att vänta för länge (som många tyvärr gör) osv. 

Hans hjärta hade slutat slå när bara han och jag var där inne, när jag pratade med honom, grät i hans päls och klappade på honom. Jag minns att jag sa till honom att han var den vackraste katten i hela världen, att jag var tacksam för alla år jag fått med honom, att jag var ledsen för alla de gånger jag inte varit så bra, att jag aldrig skulle glömma honom, att jag aldrig skulle sluta sakna honom, att jag älskade honom mer än allt. Jag minns att jag sa till honom att han inte behövde vara rädd, att han snart skulle få vara med Ziggy igen, att han kanske redan nu såg honom och att han snart skulle vara framme, att de skulle få det så bra, och att jag skulle komma till dem snart; och då skulle vi aldrig någonsin behöva säga hejdå igen. 

Han har alltid varit speciell för mig, min underbara älskade gammelman. Jag har haft honom sedan dagen han föddes, för 16 år och 4 månader sedan, på dagen. Han föddes den 21 september 2003. Jag har alltid tänkt att han måste vara den vackraste katten som finns i hela världen, för det var han. När han var yngre (fram tills att han var typ 6 år gammal) var han en riktig vilding; var utomhus och jagade (fåglar, möss, grannarnas köttbitar på grillen osv) i alla väder. Jag minns att han på den tiden alltid brukade komma till mitt sovrumsfönster och skrika (prata katt alltså) så att jag kunde släppa in honom för massa mys. Sedan vi (han, Ziggy och jag) för typ 10 år sedan flyttade hemifrån har han varit en lycklig innekatt. Vår grej (eller, en av våra grejer) har alltid varit att han kryper upp i min famn och sedan hänger med överkroppen över min axel, och att jag burit runt honom sådär och vaggat honom. En annan grej som verkligen var typiskt honom var att han alltid hoppade upp i sängen när jag skulle sova, eller när jag redan sov, och mjölktrampade mig i ansiktet med klorna tills jag vaknade och gosade med honom. 

Idag är det 7 månader och 25 dagar sedan Ziggsson fick somna in; och nu är de äntligen tillsammans igen. De två, som alltid, under alla år, hållit ihop. De två, som varit mitt allt, i mer än halva mitt liv. Mammas fina, underbara och så himla speciella pojkar. Det känns obeskrivligt tungt, att behöva ta farväl att någon som liksom alltid funnits där. De fattas mig så att det skär i bröstet. Ett stort hål har slagit genom mitt hjärta igen, ett hål som aldrig kommer att fyllas. Tomrummet efter Smoggy och Ziggy kommer alltid finnas där. Gud, va jag saknar er pojkar.

Jag tänker att han är där med Ziggsson nu, i vårat himmelrike, vid det det fina huset som är vårat; jag tänker mig att de båda mår bra igen, att de har det så fint det bara går, att de båda är sina gamla vanliga jag, att de kurrar; jag tänker att de på vintern ligger inomhus och myser framför vedspisen, och att de på sommaren myser ute på ängen, busar med vildblommorna och solar; att de väntar där på mig, utan att känna av tiden som jag gör; jag tänker att dagen då jag dör, då kommer jag också att komma dit, till vårat himmelrike; och då kommer vi äntligen att vara tillsammans igen, för alltid i frid.

Det kommer aldrig någonsin komma en dag då jag inte tänker på er, då jag inte saknar er. Mamma älskar er, mer än allt, alltid!🖤


Min finaste gammelman var så duktig hos veterinären 

''Kommer snart, jag älskar dig!'