Det känns värst när jag ska sova på nätterna. Eller, egentligen känns det värst hela tiden, fast på olika sätt. Jag ligger här och saknar deras närhet. Smoggy och Ziggy har alltid, alltid sovit med mig, gärna så nära som möjligt; Smoggy låg allra helst typ på mitt ansikte eller så nära mitt ansikte som möjligt, Ziggy låg allra helst under täcket (ibland utanpå), också så nära intill mitt ansikte som möjligt, tätt intill min kropp; det känns fortfarande otroligt tomt under täcket efter honom. Efter att jag flyttade hit för 6 månader sedan har Smoggy inte sovit med mig så mycket på nätterna, men när jag vilat eller sovit själv på dagarna så har han kommit och gosat som alltid; masserat och mjölktrampat mig i ansiktet tills jag bekräftat att han var där, och sedan gosat ner sig intill mitt ansikte. Det är så otroligt tomt nu. 

Jag har så ont i mitt hjärta, mina pojkar fattas mig så att det skär i bröstet. Och jag känner mig så tom; det känns som att jag förlorat två stora och viktiga delar av min själ. Jag saknar dem, så mycket. Ibland gråter jag och känner mig så obeskrivligt ledsen, ibland går jag bara runt och känner mig alldeles tom, ibland (speciellt när jag tänker på att jag faktiskt egentligen skulle fått ha Smoggy här i 10 dagar till) känns det så jäkla mycket att jag inte kan hantera det, ibland önskar jag att det inte behövde vara såhär; för jag vill ju inget annat än att ha dem här, jag önskar ju inget annat än att de skulle fått må bra och finnas kvar här med mig, ibland känner jag mig arg på mig själv hela världen; jag blir arg när jag tänker på hur jag måste leva vidare här utan dem, i fan vet hur lång tid, innan vi ses igen. Allt jag kan göra i väntan på att få vara med dem igen är att leva vidare här på jorden, och ta hand om deras syskon så gott jag kan. 

Jag är så tacksam över att jag har Milly. Och Zeke, Hugin och Morot med såklart. Nu är det helt plöstligt Zeke och min lilla Milly som är äldst, de två som alltid varit minstingarna (tills Hugin och Morot joinade familjen 2019). Och jag är glad att Milly har Morot, även om hans busande gör henne skvatt galen ibland, annars hade hon varit ensam katt nu; det är ännu en tanke som gör sådär extra ont att tänka. Men det känns fint att jag har de fyra kvar iallafall. 

Jag undrar hur lång tid det kommer att ta innan jag får hämta hem honom igen. Eller, hans aska. Han kommer att få en precis likadan trälåda som Ziggy har. Imorgon ska jag beställa lite färg och satin och spetsband i olika färger; jag ska måla om och dekorera lådan så att den påminner om Smoggy, precis som jag gjorde med Ziggssons lilla låda. 

Jag vill allra helst bara vara ensam, eller, med ungarna. När Ziggy somnade in i maj förra året bodde vi fortfarande kvar i lägenheten i Lövgärdet; jag var ensam och fick sörja i fred. Jag blir så frustrerad på andra människor just nu, inte en enda människa verkar ens försöka förstå (eller, jag känner väl kanske 2 personer som är något förstående, men de finns inte i min direkta närhet). De allra flesta verkar på något sätt liksom bestämma att jag borde vara helt som vanligt nu, det har ju gått snart 2 dygn, ''här, varsågod och sörj i 1 timme, men sen ska du minsann vara 100% dig själv igen!'' Jag blir så ledsen och frustrerad på allt och alla. Jag tänker att man som medmänniska kanske åtminstone kan försöka förstå, och även om man inte är kapabel till förståelse, att man liksom ger det tid. Eller att man, om man inte har förmågan att ens försöka förstå eller vara respektfull osv, kan ha vett nog att bara låta en vara. Jag förväntar mig liksom inte att någon annan ska bära min sorg, jag förstår att det kanske kan vara svårt att förstå och ''ta in'' att jag faktiskt älskar mina djur som om de vore mina ungar; jag är deras mamma, och de är mina ungar. Om ni tänker på att det är så jag känner, att det är så det är för mig, att mina två äldsta söner, på bara 14 och 16 år, har dött och tagits ifrån mig, då kanske det blir något lättare för er att iallafall nästan förstå. Allt gott.🖤


Mammas finaste gammelman, sensommaren 2016