Häromdagen fick jag Jack Werners bok Creepypasta, och jag blev så himla, himla glad! Jag har velat ha den här boken sedan jag först började lyssna på Creepypodden i september 2016, men den har verkligen varit omöjlig att få tag på. Men nu i januari släpptes en lite omarbetad nyutgåva av boken (det är alltså samma bok, fast massa mer). Jag började läsa boken igårkväll, kom till sidan 30 och såg då, att det en liten bit ner på den sidan, stod ''Gåvan'', följt av en flera sidor lång text som var just den berättelsen, och där kände jag att... jag kan inte fortsätta läsa nu, det här är för mycket; på ett bra sätt. 

Gåvan är en av de berättelser från podden som jag älskar allra mest. Jag har lyssnat på den hundratals gånger, men jag minns fortfarande hur det kändes de första gångerna; den var så otroligt välskriven, och så jäkla läskig, och jag älskar att den utspelar sig i Hälsingland. Jag lyssnade på Gåvan senast häromdagen, jag har den ofta på repeat när jag ska sova (jag lyssnar alltid på Creepypodden när jag ska sova); det brukar bli så att jag lyssnar på ett avsnitt en gång eller tre innan jag faktiskt somnar, och ibland blir det faktiskt att jag drömmer om det jag hör; i mina drömmar har jag många gånger stått vid det där huset i Hälsingland och sett ut över det vackra snölandskapet, sett den där hällristningen på håll. Även om berättelserna jag lyssnar på när jag sover är läskiga, brukar mina drömmar om det som beskrivs bara vara fina. Det är annat när jag sover utan i tystnad, det är då mina mardrömmar börjar. 

Jag pausade iallafall läsningen igårkväll för att jag kände mig alldeles obeskrivligt lycklig över att äntligen ha Gåvan som text, och jag ville vänta en stund med att läsa den, jag kände att jag behövde samla mig lite innan jag fortsatte läsningen, göra allt jag behövde göra (ta en promenad med hundarna osv), jag ville kunna läsa boken och verkligen vara där och då, och efter att ha lyssnat på det nya avsnittet som kom ut inatt fortsatte jag läsa; jag läste boken långt in i natten och somnade alldeles för sent, och imorse fortsatte jag läsa en stund, och nu har jag inte många sidor kvar. Jag älskar den, jäklar vilken bok!

Jag vill tillägga att det inte bara var just Gåvan som gjorde boken sådär otroligt bra. Boken innehöll många av de berättelser jag tycker allra mest om, och så mycket mer: fakta om creepypasta, berättelser jag faktiskt aldrig hört talas om osv. Och berättelser om Getmannen (som är ett personligt älsklingsämne, och något jag råkar vara mycket rädd för) som jag aldrig läst förr. Jag har ''märkt'' de delar av boken som jag kände allra mest för, och jag vet att jag kommer att läsa den här boken många, många fler gånger. 

Creepypodden betyder otroligt mycket för mig. Jag kommer aldrig glömma hur mitt liv såg ut då jag ''hittade'' Creepypodden. Jag mådde otroligt dåligt, jag var mitt i en av de värsta depressionsperioderna jag någonsin varit i, och ärligt talat så minns jag inte mycket alls från just den perioden i mitt liv; de flesta av mina dagar (och nätter) spenderade jag under täcket, och jag minns att jag hade hängt mörka lakan framför mina fönster för att jag inte ville veta om det var dag eller natt. 

Någon gång där, enligt mina gamla inlägg och foton, måste det ha varit i slutet av september 2016, sa storebror till mig att jag måste lyssna på Creepypodden, som jag då aldrig hört talas om innan. Jag har alltid haft en förkärlek för skräck, men hans beskrivning av podden fick mig både att tänka att... nu måste han ju överdriva, och att, vågar jag ens lyssna på det här? ''Den är så läskig att du kommer skita ner dig och inte våga sova. Getmän, leende hundar och män, och trappor i skogen!'' Det var ungefär så han sa, och efter att han tjatat om den där podden varje gång vi träffats i ett litet tag så bestämde jag mig för att ge podden en chans. Det lät ju hur bra som helst, det var bara det att jag, som jag kände mig då, inte ville någonting alls; varför skulle jag, så dålig som jag kände mig då, ens vilja hitta någonting nytt att tycka om. Det må låta konstigt, men det var ungefär så jag tänkte. 

När jag äntligen börjat lyssna kunde jag inte sluta. Det kändes som att jag äntligen hade hittat ''det'', och ''det'' var fan det bästa (och värsta, om man tänker på hur jävla rädd jag blev) någonsin varit med om. Jag minns att jag ett par kvällar (och nätter) i rad satt och gottade med ett par glas Black tower (vitt vin), brieost och vattenmelon. Jag dricker egentligen inte alkohol alls längre, men det kändes så jäkla mysigt när jag satt där, livrädd på ett sådär komiskt men ändå seriöst sätt, och lyssnade på den där jäkla podden.

Den 30 september 2016 skrev jag för första gången om podden på bloggen, och då lät det sådär: ''På kvällen satt jag här på helspänn, mitt i ett avsnitt som var förbannat spännande, och det skulle preciiiis hända något helt fuckat i berättelsen, så ringer pappa - fonen börjar vibba och det pep högt i örat på mig - jag flög upp ur stolen och skrek så högt jag kunde. Helvetets jäkla fyfan säger jag bara, hahaha! Typ tjugo minuter senare lyssnade jag på ett annat avsnitt, som just då var ganska chill, jag hade precis hällt upp ett glas vin, samtidigt som jag precis hade börjat skriva en lista på vilka avsnitt som var mest skrämmande osv, så jag sitter helt inne i det här, och så hoppar Ziggy upp mitt på pappret jag skrev på. ''Aaaaaah fyfan!'' gormade jag, och lät mer som en skogshuggargubbe än en tjej, haha! Alltså... jag orkar inte. XD Stackars Ziggy blev jätte rädd och sprang iväg. :( Jag pausade podden och tröstade honom, mammas hjärta.🖤''

När jag tänker tillbaka på det där blir jag alldeles varm inombords och kan inte hjälpa att le. Och nu när min Ziggsson inte finns med mig längre känns det så himla fint att jag skrev just det där; där var han, och jag kan se framför mig hur han hoppade upp på pappret, jag kan känna hur rädd jag blev, och jag minns tydligt hur jag pausade podden och gick efter honom för att mysa lite med honom för att bekräfta för honom att han inte gjort något fel. Min älskade Ziggsson.🖤

Den där podden betyder verkligen otroligt mycket för mig, den har tagit mig igenom så många otroligt tunga stunder i livet, och även såklart stunder i livet som varit bra. Jag lyssnar fortfarande på podden varje dag. I skrivande stund finns det bara 131 avsnitt, så de allra flesta avsnitten har jag lyssnat på ett tiotal gånger. Men sen finns det de där speciella berättelserna; berättelserna jag älskar, de som verkligen fått mig att känna, de har jag, utan att överdriva lyssnat på hundratals gånger, och jag vet att jag aldrig någonsin kommer att tröttna på att höra dem. Ett par av de där väldigt speciella berättelserna är Gåvan, Grottutforskaren Teds berättelse, Speciella omständigheter, Huset i Etelhem, I trappan, Trollmyten, Tallarna på Supasvaara, Källaren, Webbkameran, En skogsvakts berättelser, Tjärnen, Stenfoster, Brohälla, Herr Mun, Erkännandet, Vem sökte mig?, Duscharna, Oönskad, Canavans bakgård, Väg 184, Femtio år i tystnad, berättelserna om varelserna som springer efter bilarna i avsnittet Julspecial, och alla berättelser som handlar om Getmannen. Jäklar, det var visst en del; men det finns faktiskt en annan speciell berättelse till som jag bara måste skriva lite om. 

Den leende mannen. Det är, utan tvekan, det läskigaste jag någonsin hört. Efter att jag hört den första gången tog det lång tid innan jag vågade lyssna på den igen, och jag var livrädd när jag var tvungen att gå ut med hunden då det var mörkt ute; det var vintertid, så det var fan mörkt nästintill hela tiden. Sen hittade jag videon på youtube som heter ''2AM: the smiling man - short film'', och den videon är liksom den creepypastan. Jag klickade på play, men stängde ner datorn bara ett par sekunder in i filmen. Inte en chans att jag tittar på det här. Men jag ville ju verkligen se den... så jag fick den geniala idén att jag kunde gå hem till storebror och Lilly, i dagsljus, och kanske visa den för dem på min lilla telefonskärm; då borde det ju inte vara så jäkla farligt. Jag satte mig i soffan bredvid Lilly och satte igång klippet. Som sagt, skräck är typ det bästa jag vet, men just det här klippet var så otroligt obehagligt att jag knappt kunde hantera det; och ungefär 2 minuter och 41 sekunder in i klippet blev jag så jävla rädd att jag skrek rakt ut, ryckte till och råkade slänga iväg telefonen till andra sidan rummet, haha! Nu, flera år senare, efter att jag flera gånger liksom tvingat mig själv att genomlida den där berättelsen, i podden alltså, så kan jag faktiskt lyssna på den utan att dö av obehagskänslor och skräck. Jag älskar det. Jag har försökt tvinga mig själv att se det där videoklippet lite då och då, och ibland faktiskt tagit mig igenom hela klippet (typ när jag velat visa det för någon, i dagsljus, haha), men fan... det påverkar mig fortfarande så jäkla mycket att jag fan inte riktigt pallar ändå, haha! 

Ja, det här blev ju ett väldigt långt inlägg om bara Creepypodden och andra läskigheter. Men nu måste jag sluta skriva, veterinären ringde för en liten stund sedan och sa att jag kunde hämta hem Smoggy nu, så det ska jag göra. Allt gott så länge!🖤


Creepypasta