Det var en sån lättnad att prata med mannen på 112, att någon äntligen lyssnade på mig och tog min smärta på allvar. När jag ringde och liksom skulle börja förklara vad det var som hade hänt bröt jag ihop totalt, jag grät så mycket att jag knappt fick fram ett ord, men han var så lugnande och snäll, samma sak med ambulanskillen, och sjuksköterskorna som tog hand om mig på akuten under natten. Ambulansen kom hit och hämtade mig precis efter klockan 12 på natten, efter att ha blivit fastspänd i båren, fått en kanyl insatt, fått morfin via kanylen osv körde de mig till akuten här i Borås och sen fick jag spendera hela natten där, jag var där nästan exakt 10 timmar och 20 minuter. 

Jag hade så ont i magen att jag trodde att jag skulle dö, och jag kunde liksom känna att det var i de kvinnliga regionerna det gjorde ont (alltså omkring livmodern, äggstockarna osv), jag kunde inte ligga ner i någon position utan att känna att jag typ ville dö, jag kunde inte heller sitta eller stå, ingenting jag gjorde kändes det minsta lättande; det var en extremt intensiv och konstant smärta, det kändes som att någonting inom mig liksom spruckit, det är bara så jag kan förklara det, fast samtidigt känner jag att det inte räcker. Jag hade så obeskrivligt jäkla ont. 

Medan jag låg ute i korridoren på akuten och väntade på ett eget rum och på att läkaren skulle komma hade morfinet börjat verka, det gjorde fortfarande lika ont, men jag kände mig mer ''bekväm'' med det, lite lugnare, men jag var varm och kallsvettig pga febern så jag bestämde mig för att gå ut och ta lite frisk luft (och smygdricka en coca cola som jag hade smugit med mig haha) medan jag väntade, min brits stod bara typ 50 meter ifrån en utgång så jag tänkte att det inte borde vara någon fara... så jag kämpar mig ur sängen och smyger långsamt utåt, jag kunde liksom fortfarande knappt gå för att det gjorde så ont, och när jag väl kom ut hann jag inte längre än... ja, jag hann precis stiga ut och öppna min coca cola-burk innan jag plötsligt började känna mig väldigt svag, det kändes som att hela jag tömdes helt på kraft, riktigt, riktigt snabbt. Jag ställde ner colan på marken och försökte skynda mig in igen för att lägga mig ner, men jag hann inte mer än precis innanför dörren innan jag föll ihop på betonggolvet med knäna och huvudet först (hur konstigt det än låter). Detta hände inte i slowmotion som det gör i film, utan jag föll som en tung sten, med en jäkla smäll i golvet, och det gjorde riktigt ont. Jag minns ingenting från den korta tiden jag var ''borta'', men jag vaknade av att en massa sjuksköterskor ropade på mig och att en av dem la handen på min skakande kropp, jag låg då på golvet i fosterställning och skakade som ett löv. När jag vaknade till kände jag att jag hade tappat all min kraft, jag låg kvar där med sköterskorna runt om mig en liten stund, försökte samla kraft nog att resa på mig, men jag kunde knappt röra en muskel, vilket ledde till att jag började gråta av panik typ, det där har aldrig hänt mig innan, och det var riktigt jäkla obehagligt. Efter en stund hjälpte de mig upp på britsen igen. Det var hemsk för jag bara låg där och kände att hela min kropp liksom... fan det går inte att förklara, men jag kallsvettades asmycket, jag hyperventilerade och trodde att jag skulle kräkas och jag hade ingen kraft alls i kroppen alltså. Det var en riktigt hemsk upplevelse, jag låg där och gnydde som ett skadat djur typ, haha...

Det visade sig att mitt blodtryck var sjukt lågt, och att det var pga att smärtan varit så hög att den påverkat hela kroppen, så jag fick ett drop som skulle hjälpa mot detta, och sen kom de och kollade blodtrycket med jämna mellanrum. När mitt blodtryck hade börjat gå upp lite igen kom läkaren för att undersöka mig, och det var ganska hemskt. Jag hade börjat känna mig mer stabil igen efter blodtrycksfallet, men smärtan i magen var kvar än. Läkaren började ställa massa frågor, han skulle känna och klämma på magen (helvete vad ont det gjorde), och sen ville han utesluta att jag typ hade förstoppning eller fel på tarmarna innan vi gick vidare, och jag kan ju lova er att detta blev en mycket obehaglig upplevelse (läs: flera obehagliga upplevelser) för mig. Men, efter många obehagliga... grejer, kom vi äntligen fram till att det inte var något fel på mina tarmar, vilket jag redan visste, och jag var så tacksam att just detta moment var färdigt, haha!

Det bestämdes att jag skulle testa att gå ut och ta lite frisk luft igen (för att se om mitt blodtryck reagerade) innan jag skulle få en morfinspruta i magen. Jag hann ut, men kände att jag lite långsamt blev sådär... kraftlös igen och började gå in igen, och denna gången hann jag tillbaka hela vägen till mitt rum och upp på britsen innan blodtrycket föll helt och jag låg där och kallsvettades, hyperventilerade, trodde att jag skulle kräkas och var helt helt helt kraftlös igen. Det var en mycket hemsk upplevelse. När mitt blodtryck och jag stabiliserats lite igen fick jag en morfinspruta i magen. Det gjorde riktigt ont, men det hjälpte mycket bättre än morfinet jag fick i armen. Jag kände mig mer ''bekväm'' igen, smärtan la sig faktiskt lite och jag lyckades sova riktigt gott i ett par timmar. 

Under den stunden jag sov kom det in olika sjuksköterskor och läkare säkert tio gånger - blodtrycket skulle kollas, det skulle tas nya blodprov (i armen där jag inte hade drop i, alltså en ny jävla kanyl i samma armveck minst fyra väldigt smärtsamma gånger), massor av olika personer med iskalla händer skulle klämma på min mage osv. Trots alla dessa mycket smärtsamma avbrott var det ändå skönt att få sova en stund. 

När morgonen kom fick jag träffa en gynekolog. Han gjorde allt det där vanliga, ställde massa frågor, kände och klämde, körde upp en massa tandläkarverktyg i mig, gjorde ett ultraljud osv. Och då hittade vi problemet. Innan jag skriver vad problemet var vill jag skriva lite om att jag var väldigt orolig för just detta, att de skulle undersöka mig och komma fram till att... ja, det är det där som gör ont, för skulle de komma fram till det så visste jag att det inte fanns så mycket de kunde hjälpa mig med. Problemet var att jag hade blod i buken, som kommit efter en ägglossning, och nu skvalpade runt bland mina känsliga äggstockar (som hade en gulkropp och ett par cystor), min livmoder osv. Och därför gjorde det ont. Och det var naturligtvis ''helt normalt att det gör lite ont när detta händer'', enligt den manliga gynekologen.  

Jag blev så jäkla ledsen, och jag kände mig så jäkla... hjälplös. När en läkare säger att någonting är ''helt normalt'' betyder det att det inte direkt finns någonting de kan göra för att hjälpa en. Att min smärta som var så jäkla hög att jag på riktigt trodde att jag skulle dö, att jag blev febrig, att jag kallsvettades, att mitt blodtryck sjönk på det där sättet, att hela min kropp sa ifrån och typ slutade fungera av smärtan och att knappt ens morfin hjälpte mot smärtan ska vara ''normalt'', och alltså någonting jag liksom måste leva med när det händer. Jag vet att det är normalt att man blir lite öm osv vid ägglossning, men det här är en helt annan sak, det här är inte normalt någonstans. 

Jag har ju haft problem med smärta vid ägglossning tidigare, det har jag ganska ofta. En gång, för ungefär 4 år sedan, var jag gynakuten på Sahlgrenska för det. Det var en helt annan smärta än den jag har nu, men ändå lika intensiv och jag-tror-att-jag-kommer-att-dö, men denna smärtan satt astydligt i ena äggstocken. Efter undersökning osv fick jag ungefär samma svar som nu, att jag precis haft ägglossning och att det kommit blod i buken osv. Just den smärtan får jag ganska ofta efter ägglossning, ibland är den så extrem att jag liksom blir handlingsförlamad i två dygn innan det börjar släppa, och sen brukar jag vara väldigt öm i ett litet tag därefter. Trots att den smärtan kan bli sådär extrem och jag-tror-att-jag-kommer-att-dö-av-smärta så har jag ändå lärt mig att känna igen den och vet vad den beror på. Jag kommer ju att känna igen den här smärtan när den kommer igen också. 

Men det är otroligt ledsamt och tråkigt att behöva leva med, särskilt när det som inatt gör så obeskrivligt jäkla ont och ingenting hjälper, att liksom veta att detta kan hända igen nästa månad men att... att de säger att det är ''normalt'' och att det ''bara är ägglossning'' typ. När det händer känner jag ju liksom att jag inte kan leva med det liksom. :( 

Jag vill tillägga att jag, trots att jag liksom inte fick en lösning på det, verkligen känner mig extremt tacksam för mannen i luren på 112, för ambulanskillen och för sjuksköterskorna som tog hand om mig, och för morfinet (haha). Nu börjar iallafall smärtan långsamt, långtsamt ge med sig, och jag är bara väldigt öm typ, och det sa gynekologen att jag troligtvis kommer att vara i minst en vecka typ. Vi hörs när vi hörs.🖤

Ps: Det är något av en skam att jag inte skrivit ett inlägg om detta än, men av lite olika anledningar (smärtan, bland annat) har jag inte känt för att sätta mig här och skriva de senaste dagarna. MEN, i söndags fick vi äntligen hem vårat senaste tillskott i familjen, en liten Morot, och han är för fin och alldeles, alldeles underbar osv. Det kändes riktigt jobbigt att behöva åka in inatt pga honom och Hugin (eftersom att de båda är väldigt små och mycket mammiga osv), men sedan jag kom hem från sjukhuset har Morot iallafall inte lämnat min sida en endaste sekund.🥲🥲🥲 Dör redan för dig.🖤

Mammas lille Morot har inte lämnat min sida en endaste gång sedan jag kom hem 
Morot hälsar att Scary stories to tell in the dark var både spännande och läskig