Idag har jag en ledig dag från intensiv-DBT:n, och det känns riktigt behövligt, och så skönt. Jag tog lite sovmorgon idag, och steg faktiskt inte upp förrän vid 12. Jag har mest varit igång med småstädning hela dagen, och så har jag duschat Hugin ordentligt för första gången. :) 

DBT:n är verkligen intensiv, och jobbig. Vissa stunder sitter jag bara där och känner hur det kryper i hela mig av irritation och trötthet. Jag har tänkt på det att, mycket av det vi lär oss nu (och mycket av det jag lärde mig i vanliga DBT:n) är liksom grejer som verkligen alla borde lära sig om, och sedan verkligen leva efter. Det är liksom grejer jag anser att man borde få börja lära sig om redan i grundskolan, och det är grejer jag garanterat kommer att lära mina barn om; alla punkter man går igenom är liksom punkter som leder till att man blir en bättre person, både gentemot sig själv och andra, och det är någonting som alla borde sträva efter.  

Det första man går igenom är alltid medveten närvaro. Att lära sig att känna sina känslor, att vara medveten om vad man gör, att vara medveten om vad man tänker på, att styra sitt fokus och att kunna göra en sak i taget osv, och allt det här är faktiskt väldigt viktigt för en persons mående. Jag brukar tänka att mina känslor är lite som årstider; det går går lite upp och ner, och alla har sitt syfte och är lika viktiga, så det är bäst att lära känna och acceptera dem alla. 

Det andra man lär sig om är validering, och validering är verkligen någonting som alla behöver, vare sig man är medveten om det eller inte. Det är lika viktigt att kunna validera sig själv som det är att få validering av andra (familj, partner, vänner osv). Man skulle väl kunna säga att validering egentligen är bekräftelse; dvs att i handling eller i ord visa vår medvetenhet om och vår acceptans av oss själva eller någon annan, att vara där, att lyssna på och ''ta in'' det en person säger, att försöka vara förstående, att bekräfta att man lyssnar även om man inte förstår, att visa uppskattning, att göra någonting för att hjälpa en annan person, att bekräfta (exempelvis ''jag tycker att du är stark som orkar ta dig till DBT:n varje dag'', ''du är modig som...'' osv). När man blir validerad (av sig själv eller av någon annan) blir man upplyft, man sträcker på sig, det ökar självrespekten, man blir lyckligare, man kan känna sig varm, man kan le inombords, man kan känna sig mer hel och man växer verkligen som person. 

Invalidering är raka motsatsen, exempelvis att inte bekräfta, att inte lyssna, att inte visa att man bryr sig, att förlöjliga någons känslor eller person, att säga saker som att ''sådär borde du inte känna'', ''så jobbigt kan det inte vara'' osv, att pika elakt, eller att pilla med sin telefon eller göra annat samtidigt som någon försöker prata med en osv. När man blir invaliderad kan man känna sig nedtryckt, man kan känna sig ledsen, man kan känna sig som en liten människa, man kan känna sig obetydlig och oviktig, man kan få ångest osv. 

Och tyvärr är det så att invalidering är vanligare än validering, och ofta är man invaliderande utan att ens vara medveten om det, och då är det såklart väldigt lätt att såra någon (mer eller mindre medvetet), eller att (också mer eller mindre medvetet) vara invaliderande mot sig själv och därför må dåligt, känna sig tung osv, och det är därför det är så viktigt att ''kunna'' det här, att faktiskt tänka på det och att vara medveten om hur man beter sig och hur man tänker; både med andra och med sig själv. 

Ikväll är det jobb (korrekturläsning) som står på schemat, och imorgon är det tidig uppstigning och DBT som gäller som vanligt. Vi hörs när vi hörs.🖤


En något slutkörd jag med busemusen Morot idag