Han är världens mammaspojke, verkligen (alla ungar är det, men eftersom att han är bebisen i familjen är det lite annorlunda). Han kan redan sitt namn. Han kan sitta på kommando, och han har lärt sig våra sitt-rutiner, dvs att man sitter och väntar på att ytterdörren låses upp, man sitter och väntar på maten osv. Han vill väldigt gärna vara i famnen och bli buren, helst hela tiden. Han sover alltid på sin filt vid min sida av sängen. Han är asmysig men har sina väääldigt busiga stunder med, ibland är han helt galen, haha! Han älskar att jaga kottar och att döda löv. Han är en kiss- och bajsmaskin. Nu har vi även börjat lära honom att man inte får bitas (jag misstänker starkt att han kan vara av arten raptor och inte husky haha), och så kör vi med en del ensamträning. Ensamträningen går för övrigt hur bra som helst, vi har satt upp kameran och filmat när vi har lämnat lägenheten, och jag tycker att han sköter sig bra (bara han får en fiskpinne och sin sovfilt innan vi går). Framöver ska vi även lära honom vänta / stanna och varsågod, och hur man går fint i koppel. Det här (allt det ovanstående) är ändå det som känns viktigast för mig. 

Jag har skrivit ett litet brev och skickat till pappa häromdagen, jag presenterade lille Hugin, som ju faktiskt är hans nya barnbarn. Jag skrev lite om läget här osv, och så skrev jag ut ett litet kollage med foton på Hugin och Zeke som jag skickade med också. Jag skrev ett litet ps efter brevet, "Ps: Det jag saknar mest med att bo i Lövgärdet är den fina skogen och att råka springa på dig utanför Ica. Lite hemlängtan har jag allt." 

Men det var nog allt för nu, nu ska jag ta en liten kissrunda med Hugin, sen blir det att försöka sova. Första promenaden med Hugin blir ett par minuter efter 05 imorgon. Allt gott.🖤


Hugin och jag i lilla buren utanför ica häromdagen haha 

Hugin väntar snällt på att jag ska öppna dörren

 

Första ensamma promenaden med båda två