Zeke, min Zeke. I måndags, den 29 april 2024, var det vår 13-årsdag, då hade han funnits vid min sida i 13 hela år. Jag hämtade hem honom, en alldeles ljuvlig liten valp på 4 månader och 11 dagar med alldeles för stora öron, den 29 april 2011. Alltså för 13 år sedan just i måndags, och just i måndags fick han också äntligen somna in.💔

Den 29 april 2011 var jag 19 år gammal och han var min allra första hund. En bordercollie och schäfer-blandning, svart med ljusbruna stövlar och ett vitt kors på bröstet + ett par kritvita hårstån mellan de annars kolsvarta skuldrorna och i svanstippen. Jag minns så tydligt att han, när vi äntligen hoppade ur bilen på parkeringen i Lövgärdet, lade sig platt på marken och såg ut som en förlamad groda när jag satte på honom sitt koppel, och det visade sig att han aldrig någonsin haft koppel på sig och därför inte visste vad han skulle göra när han hade det på sig, när han inte hade koppel på sig så rörde han sig precis som en liten valp ska - klumpigt men perfekt - så det blev så att vi fick bära runt på honom väldigt mycket de första månaderna innan han vant sig vid sitt koppel, haha! Det var början på vårt liv och vår resa det, och sedan under de första åren så fick vi lära oss hur man gjorde allt tillsammans han och jag.🖤

I 13 fina och långa år har Zeke funnits vid min sida genom allt, i glädje och mys, och i mina allra mest ensamma och mörka perioder; hemma, vid min sida i soffan, vid min sida i sängen, vid min sida ute i naturen, alltid lika glad; i alla väder, i hällregn och solsken, i gryningar och skymningar, har vi två vandrat oändliga mil tillsammans i skogarna i Lövgärdet; där har han fått springa lös men ändå alltid hållit sig nära, han har fått utforska skogar och stigar, burit på kottar och pinnar, druckit vatten ur vilda vattendrag och simmat i surtesjön, och bara legat och njutit av naturen på ''våra ställen'' där vi alltid brukade stanna till en stund... han har fått leva livet - och jag har fått privilegiet att vara vid hans sida genom allt. Sedan med åren blev hans nos vitare och vitare, han blev tröttare och tröttare, och vi har tagit det lugnare och lugnare... och han har varit en riktig kämpe genom allt. Zeke var verkligen den finaste och snällaste hunden i världen, han var förstående och genomgod, och han skulle aldrig göra en fluga förnär, och han har verkligen charmat sönder varenda människa som någonsin fått äran att träffa honom. När han viftade på svansen så hängde hela rumpan med, när han tassade så brukade det sluta med en fin stund av varannan hand och varannan tass (tänk typ som den där leken som man lekte när man var liten, varannan hand på en kompis hand tills man inte orkade mer). Zeke var också en jäkel på att vakta hem och mamma (mig) och tog på sig den uppgiften med stolthet och sade ifrån så fort någon närmade sig hemmet, ytterdörren eller oss när vi var ute. Det bästa han visste var att springa lös men ändå vara nära ute på våra platser i Lövgärdets skogar, att gosa i soffan eller i sängen, att helt enkelt bara få vara med på allt, allt, allt, att dricka vatten direkt ur sjön eller vattendraget och att äta morötter och snö. Han var den allra duktigaste, finaste och snällaste. Mammas finaste svarta hjärta.🖤

2015 upptäckte veterinären att Zeke hade en tumör, den opererades bort kort därefter och han repade sig fort. Sedan blev han sjuk i september 2017, och trots veterinärvård och att han blev frisk från sjukdomen i sig så fick han ändå bestående men, bland annat i form av stundvis mycket dålig balans och förvirring m.m. Men, han fortsatte ändå att leva ett fint liv, trots att det blev betydligt lugnare och mindre äventyrligt. De senaste åren har jag dock tydligt känt och sett att... att han liksom inte alltid mått så bra, att han har varit mycket tröttare, att hörseln och synen har påverkats på grund av åldern, men även att balansen m.m också börjat försämrats och det har blivit ett antal besök hos veterinären. Jag har mått otroligt dåligt för hans skull, känt mig så ledsen över ''hur det blivit'', bannat mig själv för att jag gjort allt jag kunnat som mamma men ändå inte lyckats... rädda honom. Den senaste tiden har jag fått bära honom ned och upp för trapporna här hemma på grund av detta med den dåliga balansen osv. Den 21 mars fick jag verkligen känslan av att... nu måste jag verkligen ta det här beslutet för hans skull, och det gjorde jag, men inget beslut är väl tyngre att ta än just det beslutet, och tro mig när jag skriver att jag bråkat med mig själv om detta sedan dess, tänkt ''tänk om...'' osv, varenda dag. Men hur mycket jag än bråkat med mig själv, hur många tårar jag än gråtit och hur tungt det än har känts så har jag ändå innerst inne vetat att det för hans skull var dags.

Jag bokade den här tiden ett par dagar senare, och hoppades och önskade då så innerligt att han inte skulle börja må sämre innan just idag... jag önskade så att vi skulle få uppleva en sista vår tillsammans, och det fick vi, och även ett par sista dagar av vargavinter då det härjade snöstorm här under ett par dagar i början av april, och allt det kommer jag för alltid att känna mig tacksam över, trots att den 29 april 2024 kom alldeles för fort. Jag har verkligen försökt ta tillvara på tiden sedan dess... här hemma flyttade jag på vardagsrumsbordet och bäddade istället åt honom där intill soffan så att han skulle kunna ligga så nära mig som möjligt och där har vi legat och haft det mysigt i långa stunder med The walking dead (säsong 1 avsnitt 1 till säsong 4 avsnitt 8), även Hugin och katterna har naturligtvis varit med på detta mys. Kvällen före tog vi vår allra sista promenad till ängen tillsammans bara han och jag, vi tog det i hans mycket lugna takt, det blev så att jag fick bära honom nästan hela vägen dit och hela vägen hem för att promenaden var för lång, men väl på ängen hade vi det fint och bara var tillsammans i vårkvällen.🖤 Han har även bland annat fått äta massor av gott, särskilt morötter som är det allra godaste han vet osv. 

Vi var ute i trädgården en lite längre stund än vanligt vid rastningen på måndagsmorgonen, förutom lite bus och mys så satte (läs: försådde) jag även brudslöja som nu står på fönsterbrädan i köket, och jag hoppas så innerligt att de ska ta sig. Efter frukost spenderade vi ett par timmar i vardagsrummet, där gosade vi och tittade på två avsnitt av The walking dead (säsong 4 avsnitt 7 + 8) och sedan tittade vi på vår gamla älsklingsfilm Vuk tillsammans, Zeke, Hugin och jag.🖤 Därefter spenderade vi en bra stund i trädgården, gosade lite och bara var, och sedan anlände svärmor och svägerskan som var snälla och skulle köra, och innan A gick in med Hugin och vi bäddade ner Zeke i bilen för att åka iväg mot veterinären så blev det en fin stund av bus och mys för allesammans där i trädgården. 

Väl framme hos veterinären bar jag in honom till rummet, där fick jag hjälpa honom att lägga sig ner då han var stressad av situationen och inte riktigt kunde själv, veterinären kom in och gav honom den första lugnande sprutan, svärmor och svägerskan fick ta farväl, och sedan blev vi lämnade ensamma en liten stund. Såhär i efterhand känner jag att jag inte riktigt fick den stunden med honom jag behövde, veterinären väntade liksom inte tillräckligt länge innan hon kom in med den sista sprutan... och det gör ont i mitt hjärta när jag tänker på det. Jag tror inte att hon ''gjorde det med flit'' eller hur man ska skriva, och hon var förstående och snäll mot både Zeke och mig, men det kommer att bli tungt att liksom leva livet med den här känslan av att det gick alldeles för fort. Zeke slutade andas klockan 14:23, och efter att veterinären lyssnat efter hans hjärta som inte längre slog så blev jag äntligen lämnad helt ensam med honom för att ta farväl. Min lille grabb. Min gamle gubbe. Mitt svarta hjärta.💔

Jag klappade på hela honom, kände på hans silkeslena öron, pussade massor på hans fina fina nos och grät i hans fina fina päls, och jag försökte berätta för honom hur duktig han var, hur mycket jag älskade honom, hur ledsen jag var för att jag inte alltid varit en så jäkla bra mamma som han, den duktigaste, finaste och snällaste i världen, förtjänade. Jag tror att jag sa att han och de andra (Ziggsson, Smoggy och Freke) skulle ta hand om varandra och vänta på mig. Jag klippte även av lite päls som jag tog med mig hem, bland annat från mellan skuldrorna där han alltid haft ett par ensamma kritvita hårstrån i den annars så kolsvarta ryggen och även från svanstippen.🖤 

Att lämna rummet var tungt, och det tog emot. ''Jag kommer snart, älskar dig, var snäll nu!'' var de allra sista orden jag sa till honom innan jag stängde dörren om mig för att aldrig få känna eller se på honom igen. Alltid, alltid när jag går hemifrån så ropar jag ''Kommer snart, älskar er, var snälla nu!'' innan jag stänger ytterdörren efter mig, och det har blivit mina sista ord till alla ungar som jag fått lämna på det här sättet. 

Det känns liksom... det känns rätt för hans skull, men det tar inte bort min egna saknad och sorg. Det finns liksom inte ord som kan beskriva hur tomt det känns här hemma utan Zeke här. På hans plats bredvid soffan. I mitt hjärta och i min själ. Vid min sida. Varenda gång jag går förbi eller in i vardagsrummet så slås jag liksom av en slags... chock, det är som att jag vill vinka och säga ''hej hej Zeke!'' eller ''stanna du där så kommer jag snart!'' till honom som jag alltid gjort, som att jag tror att han fortfarande ska ligga där på sin plats, men det gör han inte. Det är en rivande tomhet som gör riktigt jäkla ont, en känsla som jag är allt för bekant med efter alla ungar som lämnat mig alldeles för tidigt, en känsla som jag vet aldrig kommer att försvinna, jag kommer bara på något märkligt sätt, lite pö om pö, lära mig att leva med den och utan honom, hur jäkla fel det än känns i mig att de inte längre är vid min sida, där de hör hemma. Min enda tröst i det här, det enda som får mig att liksom kunna fortsätta är ungarna som finns kvar, och även tanken på att de alla nu är tillsammans - Smoggy, Ziggsson, Zeke och Freke - att jag vet att de tillsammans väntar på mig, var de än är, och att vi alla kommer att vara tillsammans för alltid en vacker dag. Mina älskade ungar.💔

Zeke, min Zeke. Allra käraste du. Nu är du fri att lukta på blommor, springa på ängar och äta hur mycket morötter du vill. Vi kommer att vara tillsammans igen sen. Mamma älskar dig mer än allt, alltid.🖤