Idag bestämde jag mig för att åka till Lövgärdet och hälsa på, det var dags, jag har inte varit där sedan oktober. Eller, jag var faktiskt där häromdagen med, men jag hade sovit i mindre än 2 timmar och var helt slut, jag frös och mådde illa, det hällregnade och blåste som fan osv, så jag kom inte längre än till början av min skog innan jag vände hem igen. Men, när jag var inne i stan gick jag förbi Krut och krusiduller (som är en mycket mysig liten butik mitt inne i Göteborgs stad) och köpte mig en asfin oljelampa som jag haft ögonen på ett tag, och den tycker jag väldigt mycket om, så den resan till Göteborg var inte helt i onödan ändå. 

Det har varit en dimmig och grå dag, himlen har varit helvit och det har regnat lite nästan hela dagen. Men jag har ingenting emot det; jag har alltid sett en viss charm i gråa dagar och regn, jag har alltid funnit styrka när regnets droppar har fallit över mig (om det inte blåser allt för mycket då, som det gjorde häromdagen haha). Jag satte mig på vagnen mot Angered centrum så fort jag anlände i Göteborg. Väl framme i Angered gick jag till förbutiken och köpte mig en sista burk Coca Cola, bara för att jag alltid gjorde det innan, och sen satte jag mig på bussen mot Lövgärdet och åkte runt, så som jag alltid brukade göra när jag bodde där, helt enkelt för att jag tycker om att åka buss, och sen steg jag av på min gamla hållplats och började promenera mot min skog. 

Jag var där i skogen i flera timmar. Jag vandrade genom skogen, stannade en bra stund i båda mina gläntor, vandrade vidare mot Stentjärn, och sedan började jag röra mig hemåt. När jag vandrade där i skogen; när jag andades, när jag kände de kalla regndropparna nudda mitt ansikte, när jag tittade upp mot trädkronorna och himlen, när jag rörde mina fingrar i det kalla vattnet i tjärnet; då kände jag nästan hel, för första gången på väldigt länge, samtidigt som jag lika starkt som alltid kände av den ekande tomheten efter mina pojkar. Jag behövde verkligen det här. Det här har varit en förändringarnas dag, och jag känner verkligen att min själ fått nya krafter. 

När jag var där ute kom jag underfund med att jag aldrig kommer att känna mig helt hel igen; jag kände att... mer hel än såhär kommer jag nog aldrig att bli, jag tänkte att jag alltid, alltid, kommer att ha de där stora rivande tomrummen efter Smoggy och Ziggy i mitt hjärta. Jag stod där och såg ut över tjärnet med tårar i ögonen och med smärta i mitt hjärta; då såg jag framför mig, och kände vad jag skulle känna, när jag själv somnat in och kommit till efterlivet, när jag vandrar där på ängen mot huset och äntligen ser dem igen. En vacker dag.🖤

Någonstans i min gamla skog idag